Förromersk järnålder (500 f Kr - Kr f)

Klimatförsämringen med en kallare och fuktigare väderlek förändrade naturmiljön under denna period. Ädellövskogarnas andel minskade i storlek samtidigt som granen spred sig söderut. Betande boskap och ökat behov av ved till husbygge, gärdsgårdar och bränsle bidrog till att landskapet kring bosättningarna blev öppet och trädfattigt.

Boskapsskötseln hade länge varit den dominerande näringen i Mälardalen och därför var markerna på en del håll sönderbetade. Under perioden utvecklades jordbruket genom att korna fick stå stallade under vintern. Med hjälp av den insamlade gödseln kunde åkrar odlas intensivt år efter år utan att utarmas på näring. För att förhindra att boskapen betade på åkrarna byggdes hägnader. I vissa trakter byggdes de helt eller delvis i sten och särskilt i Upplands Väsby, Täby, Vallentuna och Sigtuna finns lämningar, så kallade stensträngar, som anses kunna vara från denna tid.

Järn ur sjömalm
Kunskapen om järnframställning hade kommit söderifrån redan under slutet av bronsåldern. Under järnåldern lärde sig många att själva framställa den nya metallen. Råvaran fanns på sjöbottnar, mossar och kärr i form av utfälld järnoxid, så kallad sjö- eller myrmalm. För att åstadkomma smidbart järn smältes malmen i enkla ugnar.

Av järnet smiddes skäror, knivar, nålar och sylar. Dessa redskap och verktyg möjliggjorde ökad produktion på livets alla områden. Båtbyggeriet blev mer avancerat med järnnitar. Med järnbroddar under hovarna kunde hästarna utnyttjas bättre och effektivare. Vapnen kunde göras vassare, hållbarare och dödligare.

Gemensamma gravfält
Under förromersk järnålder begravde vanligt folk sina döda på gravfält, gemensamma för flera gårdar, ibland för en hel bygd. Den döde brändes på bål och de kremerade benresterna samlades upp och lades i en grop som de var eller samlades i en behållare av keramik, trä eller skinn. I slutet av tidsperioden började gravarna ges en mer individuell prägel. Efter det att gravurnan satts ned i jorden täcktes den nu av stenar som lades i olika geometriska former, oftast runda, ibland kvadratiska eller trekantiga. Mansgravar utmärktes med resta stenar, kvinnogravar med runda klot. Länets största gravfält från äldre järnålder finns vid Jordbro och Åby (Haninge kommun) och Malmby i Närtuna (Norrtälje kommun).

Gravar från den här tiden har ibland visat sig innehålla vapen. Mycket tyder på att detta var en orolig tid, och att de gamla kollektiva traditionerna inom stammen nu började utmanas av enskilda, starka släkters maktambitioner i bygderna.

De första runorna
Från ca 200 e. Kr. härstammar de första språkliga lämningarna i vårt land i form av runinskrifter. Språket på dem brukar kallas urnordiska, föregångare till de olika skandinaviska språk som sedan kom att utvecklats. De äldsta natur- och bebyggelsenamnen är också urnordiska. Även om de flesta sådana ortnamn anses vara myntade under järnåldern kan vissa vara ännu äldre, från bronsåldern.