Yngre järnålder (500 - 1100 e Kr)

Övergången till den yngre järnåldern är en omvälvande och expansiv period. Åkermarken blev allt viktigare i förhållande till boskapsskötseln och knöts fastare till gård och släkt. De gemensamma gravfälten ersattes efterhand av gravbackar för den egna släkten intill respektive gård eller by.

En följd av omorganiseringen var att bostadshusen gjordes mindre och kompletterades med ett antal fristående ekonomibyggnader för olika funktioner. Men på stormannagårdar fortlevde långhusen, nu som hallbyggnader för fester och kulthandlingar.

Stormännen fortsatte också uppföra monumentala gravhögar på sina gårdar. Dessa låg i regel strategiskt i förhållande till land- och vattenvägarna. Ett exempel är gruppen av högar vid Adelsö kyrka (Ekerö kommun).

Sådana tydliga maktuttryck i landskapet är tecken på ökad konkurrens mellan hövdingar och stormannasläkter om odlingsjorden och om kontrollen över varuflödena till och från Mälardalen.
Många av de gårdar och byar som etablerades under denna tid finns kvar än i dag och har ofta namn som slutar på -sta eller -by.

Befolkningen ökade
Klimatet blev mot slutet av den yngre järnåldern något varmare. Detta i kombination med landhöjningen och att järnredskap kommit i allmänt bruk lade grunden för en kraftig befolkningsökning med början under 700-talet. Den normala gården vid denna tid var ett familjejordbruk där bonden antingen var självägande eller landbo, dvs brukade jorden för en godsägares räkning. Analyser av totalundersökta gravfält på Lovö (Ekerö kommun) har gett en bild av hur kärnfamiljer levat och arbetat på samma plats i generation efter generation.

Ofri arbetskraft, trälar, fanns också i jordbrukssamhället men hur stor betydelse trälarna hade är en fråga som ännu saknar säkra svar.

Plundring utomlands
Mer eller mindre väl organiserad plundring var ett helt normalt sätt att livnära sig vid denna tid. Äventyrliga unga män slog gärna följe med hövdingar och småkungar och drog iväg på rövartåg till andra bygder, till Västeuropa eller områdena på andra sidan Östersjön. Om allt gick bra kunde sådana härtåg sluta med stor rikedom och ära och därmed en glansfull ställning vid hemkomsten men om lyckan inte stod bi väntade ingen nåd utan en snabb död eller långvarigt slaveri.