Vikingatid (800 - 1100 e Kr)

Vikingatid (800 - 1100 e Kr)
År 793 anfölls och plundrades klostret Lindisfarne på Englands ostkust av en nordisk flotta. Händelsen inleder den tid vi kallar vikingatiden. Attacken följdes sedan av en våg av plundringsräder, vikingatåg, både österut (mot Baltikum och Ryssland), och västerut (mot brittiska öarna och frankerriket).

De allra flesta av vikingatidens människor levde dock som fredliga bönder, fiskare och jägare i sin födelsebygd och under vikingatiden utökades odlings- och betesmarkerna. Men även om det bara var bara en mindre del av befolkningen som deltog i vikingatågen var det bland ledarna i denna grupp som det växte fram en härskarklass med stora ambitioner. Genom vikingatågen skaffade de sig rikedomar och lojala krigare som gjorde att de kunde förstärka sin maktställning i hembygden.

Stormännen lät också under denna tid bygga stora hallar på sina gårdar. Sådana byggnader som daterats till yngre järnålder har undersökts bland annat i Sanda i Fresta (Upplands Väsby kommun) och Granby-Hyppinge i Orkesta (Vallentuna kommun).

Pälsverk och slavar
Birka var under 800- och 900-talen centrum för en lönande handel österut, via Ryssland, till de muslimska länderna. Pälsverk och slavar var troligen de vikigaste exportvarorna. Birka kom att allt mer likna en stad med sin blandning av människor med olika ursprung, sina köpmän och sina hantverkare vars smycken och kammar såldes över hela Östersjöområdet i utbyte mot för staden nödvändiga produkter som livsmedel, foder och bränsle.

På 800-talet fanns det av allt att döma en härskare över hela Östsverige med Mälardalen som kärnområde. Denne tidige sveakung hade troligen sitt säte i Uppsala eller på Adelsö nära Birka. Men enligt källorna hade kungen begränsad makt, och utan de regionala stormännens stöd kunde han inte fatta vikiga beslut.

Sedan Karl den store krönts i Rom 800 såg sig frankerrikets härskare som avtagare efter de romerska kejsarna. På 800-talet nådde både handelskontakter och kristna missionen därifrån Norden. De första missionärerna, som Ansgar som kom till Birka på 830-talet, var inbjudna av lokala kungar och inriktade sig av allt att döma i första hand mer på själavård åt de kristna som redan fanns på platsen än egentlig mission.

Den nya religionen fick inget egentligt genomslag i Sverige utan det skulle dröja ytterligare närmare 200 år innan missionen kom i gång på allvar i Mälardalen. Det var senare här än i Syd- och Västsverige, där engelska missionärer verkat och där kontakterna med det tidigare kristnade Danmark var täta.

Kristna runstenar
Sedvänjan att resa runstenar blev vanlig samtidigt som kristendomen vid 900-talets slut på allvar nådde Mälarområdet. Av Sveriges ca 2500 runstenar finns ca 800 i Stockholms län. Allra tätast står de i södra Uppland.

Stenarna placerades ofta utmed färdvägar och ägogränser för att visa för världen att gården var kristen och sprida det kristna budskapet. Stenarna var också ett slags eviga arvsdokument där det framgår vem som hade rätt till marken. Vissa stormannafamiljer, som till exempel Jarlabankeätten i Täby och Vallentuna, går genom inskrifterna att följa i många generationer.

Runinskrifterna är enastående minnesmärken från en tid då inga andra inhemska texter finns bevarade. Och trots att forskningen ägnat sig åt dem sedan 1600-talet kommer ständigt nya kunskaper fram.

"Dansk tunga"
Språket i Sverige under vikingatid brukar kallas fornsvenska. Skillnaderna i förhållande till de dialekter som talades i Norge, Danmark och Island var mycket små. Skandinaver betraktade sitt språk som ett och samma och det kallas i vissa källor för dansk tunga. I norra och mellersta Sverige och Norge talades också finska och samiska.