Huvudstaden växer

I slutet av 1700-talet inleddes en utveckling mot ett rationellare jordbruk på de stora jordbruksgodsen. För att kunna rationalisera driften lades arbetsorganisationen om från dagsverksplikt för de underlydande gårdarna och torpen till en fast anställd arbetsstyrka bestående av så kallade statare utan egen jord.

Statarna fick sin lön främst in natura, den så kallade staten, som bestod av olika produkter som framställdes på gården, och till en mindre del i pengar. Statarna utvecklades under 1800-talet till landsbygdens proletariat, med svåra levnadsförhållanden och en stark beroendeställning till godsägaren. Den snabba befolkningsökningen och statsystemets införande under 1800-talet ledde till att en allt större del av landsbygdsbefolkningen blev utfattig och utan jord som kunde ge möjlighet till egen försörjning.

Trångbott i storstaden
Ångmaskinen revolutionerade den tekniska utvecklingen och skapade grunden för det industriella genombrottet under 1800-talets senare hälft. Den stora egendomslösa delen av befolkningen behövdes som arbetskraft i den snabbt växande huvudstaden som under denna tid mer än tredubblade sin befolkning. Från att ha haft knappt 100000 invånare kring mitten av 1800-talet, hade antalet stockholmare vid sekelskiftet 1900 stigit till drygt 300000. Den hastiga tillväxttakten fick i början svåra sociala konsekvenser med trångboddhet, sjukdomar och en nöd som ofta var värre för de nyinflyttade än den varit på landsbygden. Gatubeläggning, tillgång till rent vatten och avlopp saknades i större delen av staden varför de sanitära förhållandena blev mycket svåra.

Till en början etablerades fabrikerna inne i staden på malmarna (till exempel Södermalm, Norrmalm och Kungsholmen), för att senare flytta ut till grannkommunerna, där tomtpriserna var lägre och byggnadsbestämmelser saknades. Stockholms stad och län utvecklades nu till landets viktigaste industriregion, dominerad av mekaniska och kemisk-tekniska fabriker.

Sundare stadsplanering
En rad koleraepidemier vid åren kring 1800-talets mitt fick stadens makthavare att inse att den osunda stadsmiljön måste åtgärdas. Under de följande 20 åren tillkom kommunalt vatten och avlopp. Stadens utbyggnad på malmarna reglerades i den så kallade Lindhagenplanen och genom den statliga byggnadsstadga som kom 1874. Målet var att ersätta stadens många osunda och trånga kvarter med luftiga och ljusa parker och breda esplanader.

Villor var dock inte önskvärda inne i staden, utan bebyggelsen skulle bestå av höga hyreshus så att också mindre bemedlade grupper kunde bo kvar på malmarna. Därmed kunde en explosionsartad utbyggnad av staden ta sin början. Under 1880-talet tillkom närmare 2000 hus på malmarna.

Riksdagshus och stadsbibliotek
Därefter skedde tillväxten i ett lugnare tempo, och först under 1940-talet bebyggdes de återstående oexploaterade delarna av innerstaden, främst västra Kungsholmen och södra Södermalm. Under 1900-talets första decennier fick Stockholm en rad monumentalbyggnader som till exempel Riksdagshuset, Stadshuset, Operan, Rådhuset, Stadsbiblioteket, Konserthuset och Kungstornen. Dessa byggnader ger i dag staden mycket av dess särskilda karaktär.