Jordbruket rationaliseras

På herrgårdarna infördes tidigt nya redskap och brukningsmetoder. Här började mekaniseringen av jordbruket redan under första hälften av 1800-talet. Bönderna tog intryck och följde så småningom efter.

Det laga skifte som beslutades 1827, och genomfördes i större delen av landet under 1800-talet, medförde förändringar av bebyggelsen på landsbygden. Byar splittrades och minskade i storlek då en eller flera gårdar tvingades flytta ut till sina nya brukningsdelar. En viktig konsekvens av skiftet var att det ömsesidiga beroendeförhållandet i byn bröts, och att den enskilde bonden nu istället fick en mer självständig ställning och därmed också större möjligheter att utveckla jordbruket. Tyvärr bidrog skiftet också till att underlätta för hemmansklyvning, vilket medförde att många jordbruk blev för små för att bära sig.

Plogar och vallodling
Det traditionella jordbruket började vid mitten av 1800-talet snabbt omvandlas. Tidigare hade bönderna tillämpat det så kallade tvåsädesbruket, som innebar att de vartannat år sådde på hälften av åkerarealen medan den andra halvan fick ligga i träda. Genom att istället tillämpa cirkulationsbruk, som betyder att större delen av eller hela åkerarealen sås med olika grödor och skördas varje år, och konstgödning, kunde de nu få större avkastning från sina jordar. Samtidigt infördes stålplogen med vändskiva som fick ersätta det gamla årdret. Med detta nya och effektivare redskap började bönderna nu plöja upp ängsmarker till åker. Ängsbruket övergavs successivt och istället började vallväxter till djurens vinterfoder att odlas på åkrar, så kallad vallodling. Under loppet av 1800-talet odlades så gott som all ängsmark upp i länet. Samtidigt försökte bönderna på alla andra tänkbara sätt att ytterligare öka åkerarealen.

Fred och potatis
Den snabba befolkningsutvecklingen, som främjades av freden, medicinska framsteg och införandet av potatisen, skapade ett enormt behov av nyodling. Sankmarker dikades ut, sjöar sänktes eller till och med torrlades för att vinna ny åkermark. Knappt någon sjö i länet lämnades orörd. Under senare hälften av 1800-talet kom stordrift att sätta sin prägel på de sedan 1600-talet herrgårdstäta områdena i huvudstadens närhet. Åkrarna stenröjdes och täckdikades, dvs tidigare öppna diken ersattes med nedgrävd dränering, för att bättre passa herrgårdarnas mekaniserade produktion.

Stadig tillbakagång
Under 1900-talet har jordbruket gått stadigt tillbaka i länet. I Stockholms närhet har den främsta orsaken varit tätortsutbyggnaden som till stor del skett på jordbruksmark. Jordbruksarbetet är numera så gott som helt mekaniserat och boskapsskötseln har nära nog helt upphört på grund av dålig lönsamhet. Efter andra världskriget har jordbruket genomgått en många gånger smärtsam strukturrationalisering. Denna har framtvingats av den stora förlusten av arbetskraft till industrin samtidigt som statens krav på effektivisering ökat.

Hagar och golfbanor
Under denna period har många mindre lönsamma småbruk lagts ned. Samtidigt har andra gårdar slagits samman till större och rationellare enheter. Genom att många mindre goda jordar planterats med skog eller lämnats att växa igen har under de senaste decennierna länets åkerareal minskat kraftigt. Många gamla åkrar har också blivit hagar för hästgårdar eller omvandlats till golfbanor.