Sommargäster i skärgården

Redan under 1700-talet började Stockholms borgare att flytta ut från staden under somrarna. Ofta köpte de torp och mindre gårdar som byggdes om till små, enkla herrgårdar.

Vid 1800-talets mitt började borgerskapet att leta sig ut i skärgården. Skalden Elias Sehlstedt som var tullinspektör i Sandhamn 1852-69 uppger att han umgicks med sommargäster. Med ångbåtstrafikens snabba utveckling från 1800-talets mitt ökade möjligheterna. Fabrikörer och grosshandlare, industrialismens nya penningstarka samhällsklass, var inte sena att följa exemplet. De köpte tomtmark längs Mälarens och innerskärgårdens stränder och lät uppföra de sommarvillor som i dag är ett karaktäristiskt inslag längs vattenlederna.

Lövsågerier och varandor
De så kallade grosshandlarvillorna var oftast uppförda i en långt driven panelarkitektur, rika lövsågerier och öppna eller inglasade verandor. Till strändernas sommarvillor flyttade de som kunde ut sina familjer sommartid när industristaden Stockholm var som mest ohälsosam. Med ångbåtarnas hjälp kunde familjeförsörjarna pendla till och från sina arbetsplatser inne i huvudstaden.

1888 trafikerades i hela Stockholms skärgård 222 bryggor med ångbåtstrafik och man uppskattade antalet sommargäster till 7000. Nio år senare var bryggorna 550 och sommargästerna uppskattningsvis 13 000.

Sommargäster ny inkomstkälla
Men det var inte bara det översta samhällsskiktet som sökte sig ut i skärgården. Många var också de akademiker, lärare, lägre tjänstemän och andra som tillbringade sina somrar där. Ofta hyrde de bara ett rum och del i kök i de stora villorna som kunde bli ganska trångbodda. Många var också de som hyrde in sig hos skärgårdsbor som upplät sina boningshus till sommargästerna och själva flyttade ut till några enklare hus på gården. Dessa sommargäster letade sig ofta längre ut i övärlden och upptäckte på så sätt den genuina skärgårdskulturen. Skärgårdsbefolkningen var inte sen att se sommargästerna som en ny inkomstkälla och under 1800-talets senare del byggde de därför ofta om sina boningshus och försåg dem med glasverandor för att de skulle bli lättare att hyra ut.

Författare och målare
I den första vågen bland dem som upptäckte skärgårdens speciella kvaliteter var också författarna och konstnärerna. August Strindbergs och Albert Engströms skärgårdsengagemang är välkänt liksom Bruno Liljefors som hämtade många motiv till sitt naturmåleri härifrån. Liljefors köpte Bullerön 1908 och lät uppföra en jaktstuga som var välbesökt av många av tidens främsta konstnärer och författare. Stugan finns kvar i dag.

Den konstnär som framför andra kom att skildra den snabbt försvinnande traditionella skärgårdskulturen med både kamera och pensel var Axel Sjöberg (1866-1950). Sjöbergs friluftsmåleri är inte bara konstnärligt av hög kvalitet utan också en guldgruva för folklivsforskare. Från 1890-talet och ett par årtionden framöver var Axel Sjöberg bosatt på Långviksskär. Han tillbringade också mycket av sin tid i Sandhamn. På 1910-talet köpte han en fastighet där och lät uppföra både boningshus och ateljé. 1948 flyttade han sin ateljé från Långviksskär till Sandhamn.

Pensionat blev populärt
Så småningom växte det också fram pensionat i skärgården där storstadsborna hyrde in sig för längre eller kortare perioder. 1931 fanns omkring 100 pensionat i hela skärgården.

Med de förbättrade kommunikationerna öppnades möjligheterna för fler människor att kunna koppla av i skärgården. När den lagstadgade tvåveckorssemestern kom 1938 blev förutsättningarna än större.

Tomter styckades av
Sedan 1800-talets andra hälft hade godsägare och andra icke skärgårdsbor konsekvent köpt mark och gårdar i skärgården. I början av 1900-talet var nästan ingen jord i innerskärgården kvar i skärgårdsbornas ägo. Denna förändring i markägandet var en av anledningarna till att avstyckning för fritidshus gick snabbt när efterfrågan kom.

De första fritidshusområdena i skärgården började bildas omkring 1930. De flesta tomterna tillkom på öar med landförbindelse och just lättheten att komma ut till fritidshuset från storstaden var ett viktigt försäljningsargument.

Under perioden 1930-1934 avstyckades 5 200 tomter i Stockholms skärgård och uppskattningsvis uppgick det totala antalet sommargäster till ca 30 000-40 000, vilket redan på 1930-talet började ses som ett problem. Under andra världskriget avstannade exploateringen för att under 1940-talets andra hälft och 1950-talet komma igen med desto större kraft. Före 1960 hade stora delar av skärgården bebyggts med fritidshus. På sina håll så rikligt att de i dag helt och hållet dominerar landskapsbilden.

(Ur Rolf Källman: Skärgårdsbygd. 1991. Texten är något bearbetad.)