Storstockholm växer

Efter att ha tappats på invånare genom emigrationen decennierna kring sekelskiftet 1900, började Storstockholms befolkning åter att växa omkring 1910. Under de följande 40 åren mer än fördubblades antalet invånare i regionen, och befolkningen ökade från en halv miljon till ca 1,1 miljon 1950. Den stora befolkningsexpansionen tvingade fram ett intensivt byggande, både i staden och i förortskommunerna.

Genom utbyggnaden av spårvägsnätet och busstrafiken kunde nu markområdena mellan järnvägslinjerna tas i anspråk för bostadsbyggande, framför allt åt arbetarklassen. Åren före första världskriget tillkom arbetarförstäderna Aspudden och Midsommarkransen söder om staden och Råsunda i Solna, alla med välbyggda hyreshus.

Självbyggda småhus
Efter första världskriget rådde en svår bostadsbrist. Detta bidrog till att staden under senare hälften av 1920-talet började uppföra småstugeområden för arbetarklassen, organiserat som självbyggeri genom den kommunala Småstugebyrån. På så sätt tillkom en mängd områden på kommunalt ägd mark, som tomträtter, framför allt i Enskede och Bromma.

De flesta hade dock inte råd att bygga småhus. För att råda bot på bostadsbristen, som rådde under 1930-talet, byggdes i Stockholms utkanter en rad smalhusområden. Exempel på sådana är Hammarbyhöjden, Hägerstensåsen, Traneberg, Riksby och Hjorthagen. Smalhusen byggdes främst för den fattiga och barnrika arbetarklassen och lägenheterna var därför ofta från dagens synpunkt små och trånga. För att få bo i de av staten subventionerade s.k. barnrikehusen krävdes att familjen hade minst tre barn, vilket innebar att fem personer fick trängas i de standardiserade tvårumslägenheterna om endast 45 kvm.

Kommunalt bostadsbygge
Det verkliga folkhemsbygget kom igång först efter andra världskriget. Bostadsbristen hade åter stigit, men denna gång rådde det politisk enighet om att byggandet främst skulle genomföras av allmännyttiga bostadsföretag, drivna i kommunal regi. Därmed räknade staten med att effektivt kunna genomdriva de bostadspolitiska målen, som syftade till att höja bostadsstandarden och att sanera städernas slumbebyggelse. Bostadsutbyggnaden i Stockholmsområdet kom igång på allvar i slutet av 1940-talet. Täta stadsliknande bostadsområden byggdes nu i förorterna söder och nordväst om Stockholm. I och med utbyggnaden av tunnelbanenätet, som tog sin början 1950, fick dessa samtidigt en modern förbindelse med staden.

En idé i tiden var ABC-staden, dvs Arbete-Bostad-Centrum, som skulle skapa ett helt annat socialt och kulturellt liv i förorten än i de tidigare kritiserade sovstäderna. De typiska ABC-städerna Vällingby och Farsta byggdes under 1950-talet.

Kritik mot miljonprogrammet
Trots förortsutbyggnaden under 1950-talet förblev bostadsbristen alltjämt stor i Stockholm. Samtidigt började stadens markegendomar att ta slut. Stockholms stora behov av nya bostäder ledde till en lagändring 1959, Lex Bollmora, som innebar att stadens allmännyttiga bostadsföretag kunde bygga i andra kommuner om dessa var positivt inställda.

Därmed kunde staden bygga vidare in i kranskommunerna och vägen låg nu öppen för det kommande så kallade miljonprogrammet.

Målet för statens miljonprogram som genomfördes åren 1965-1974 var att helt bygga bort bostadsbristen. Den statliga bostadspolitiken gynnade dock ett industriellt organiserat och standardiserat byggande som trots hög bostadsstandard möttes av skarp kritik för hårda och sterila bostadsområden. I Stockholms kommun tillkom Rinkeby och Tensta. Samtidigt uppfördes flera bostadsområden med centrum, stora hyreshus, rad- och kedjehusområden i kranskommunerna. De största av dem var Jakobsberg i Järfälla, Norsborg, Hallunda och Fittja i Botkyrka, Flemingsberg i Huddinge samt Brandbergen och Jordbro i Haninge.

Hötorgsskraporna och "Plattan"
Stockholms centrum har sedan 1960-talet genomgått en genomgripande förändring. Genom saneringsprogrammet för innerstaden, som genomfördes i början av 1960-talet, revs stora delar av 1800-talets stenstad för att lämna plats åt dagens moderna City med Hötorgsskraporna, Sergels torg, ”plattan” och Kulturhuset som i dag blivit kända symboler för det moderna Stockholm. Samtidigt genomgick centrala Stockholm en kontorisering som skapade en miljö som efter arbetsdagens slut låg öde. Under de senaste decennierna har dock stadens sociala och kulturella liv fått en internationell prägel med ett kraftigt ökat utbud av nöjesställen och restauranger.

Industrin flyttar bort
Under 1980- och 1990-talen har Sveriges ekonomi försämrats och de sociala spänningarna ökat. Tillverkningsindustrin har samtidigt till stor del flyttat ut från länet och också landet. De flesta arbetstillfällena i regionen återfinns i dag inom service- och tjänstesektorn. Bostadsbyggandet har under de senaste decennierna varit blygsamt och mest bestått av förtätningar av befintliga bostadsområden. Hyreslägenheterna har minskat i antal genom att hyresfastigheter ofta har omvandlats till bostadsrättsföreningar. Sammantaget har detta lett till att det i dag åter råder bostadsbrist i staden, framför allt för dem som inte har kapital att köpa sig en bostad - dvs främst ungdomar.

En annan stor framtidsfråga är trafiksituationen. Den ökande bilismens krav på nya trafikleder står i dag mot utbyggnad av kollektivtrafiken.

Segregation i boendet
Från 1970-talet har invandringen från utlandet varit omfattande och i dag har Stor-Stockholm fått en mångkulturell prägel. Många invandrare, särskilt från utomeuropeiska länder, har i hög grad kommit att samlas i miljonprogramsområdena, till exempel Botkyrka och Rinkeby. Bostadsbristen och de höga priserna på bostäder i Stockholm bidrar också till en ökad segregation bland övriga grupper. Stockholms län har den största andelen befolkning med utländsk bakgrund (här avses dels utländska medborgare födda i utlandet eller i Sverige, dels svenska medborgare födda i utlandet). Närmare 20% av länets befolkning har utländsk bakgrund och störst är andelen i Botkyrka och Södertälje kommuner med 36% respektive 27%.

Stockholms län har ca 1873000 invånare (2004), varav ca 765000 bor i Stockholms stad. Länets befolkning motsvarar därmed en femtedel av landets totala på ca 9 miljoner. Trots att länet är ett av landets mest tättbefolkade är 90% av ytan glesbygd. 95% av invånarna bor i tätort och dessa trängs sålunda på de resterande tio procenten av länets landyta.