Industriell utveckling i länet

Stockholms utbyggnad från mitten av 1800-talet kom också att påverka den industriella utvecklingen på landsbygden i länet. Byggnadsmaterial hämtades främst från Mälarområdet, eftersom det var enklast och billigast att låta tunga transporter ske vattenledes. Först, kring mitten av 1800-talet, kom tegelbruken som framför allt anlades på Mälaröarna och Mälarens södra strand vid Botkyrka och Enhörna. Därefter tillkom stenbrott, dels för att gatsten behövdes till Stockholms gator som från 1870-talet målmedvetet började beläggas med huggen sten, dels för att sten alltmer användes till olika byggnadsdetaljer. Gatsten höggs främst vid Stenhamra på Färingsö, medan det mesta av byggnadsstenen hämtades från stenhuggerierna på Vätö i Roslagen.

Asfalt och betong
Efter andra världskriget konkurrerade asfalt och betong ut de gamla byggnadsmaterialen. Cement tillverkades mellan 1946 och 1980 i Stora Vika vid Nynäshamn. Det ökande behovet av sand och grus till både vägar och byggande har under 1900-talet medfört att länets stora grusåsar till stora delar schaktats bort. I dag är man medveten om grusåsarnas betydelse för grundvattnet och de flesta grustäkterna är nedlagda. Grus och sand tillverkas numera främst av krossat berg.

Hårdare arbetsmarknad
Invandringen på 1950- och 1960-talet skedde främst på industrins villkor. De största grupperna kom från Finland, Italien, Jugoslavien och Turkiet. Dessa invandrare fick i regel arbete på en gång och kom att integreras relativt smidigt i det svenska samhället. Från omkring 1970 upphörde arbetskraftsinvandringen med undantag av den från de nordiska länderna. Industrins utflyttning till låglöneländer har senare medfört att läget på arbetsmarknaden hårdnat betydligt. Detta har medfört stora problem, särskilt för den kategori som dominerat invandringen de denaste årtiondena, flyktingarna.