Tapetfärger

Limfärger är de tapetfärger som har den längsta traditionen och hade sin höjdpunkt på 1950-talet. För tidiga blocktryckta tapeter bereddes de av animaliska limmer: hudllim, hornlim eller pärllim. Limfärger kunde också tillverkas med hjälp av lokala limmer (stärkelse). I Sverige användes vanligen potatismjöl som huvudstärkelse. Under en kort tid från mitten av 1800-talet fanns anilinfärger och från 1950-60-talen användes i stället för limfärger syntetiska bindemedel och pigment. För att få dagens tapeter tvättbara, ett krav från 1950-talet, beläggs de med ett ytskikt av akrylplast.

Färger åldras olika fort. Oorganiska pigment, som förr var de enda man hade tillgång till förutom växtfärger, bevarar sina färger länge, de har hög ljusäkthet. Den gröna kromoxiden och det ultramarinblå hör till de mest resistenta pigmenten, medan de gula, bruna och röda ockrorna och umbrorna är sämre.

Ända fram till 1970-talet har de flesta tapeter tryckts enligt traditionella metoder med manuellt blandad limfärg, vilket ger små nyansvariationer vid olika tryckningar av samma mönster. För att skydda den ömtåliga limfärgsytan har man under senare år givit den en tunn fernissa av plast. Tidigare fanns som ovan nämnts fernissade tapeter men även vattenfasta tapeter tryckta i oljefärg. Numera har dessvärre alla svenska tillverkare övergått till tryckning i plastfärger, vilket gör att nytryck av gamla mönster tyvärr ofta skiljer sig markant från originalet.

Den vanligaste märkningen under slutet av 1800-talet och tidigt 1900-tal var stämpeln ""Arsenikfri"". Detta berodde på att man i Tyskland vid 1800-talets början hade lyckats framställa en klart lysande grön färg kallad kejsargrönt eller schweinfurtergrönt. Fördelen var att den inte blektes av solljuset. Ganska snart började man emellertid sätta förgiftningsfall i samband med användandet av denna färg i tapeter. I Sverige tog sig justitiekanslern an ärendet och lät utreda frågan om tapetfärgens farlighet. Den visade sig innehålla en mycket giftig förening av kopparoxid, ättiksyra och arsenik, vilket 1876 ledde till ett förbud mot all handel med arsenikhaltiga tapeter. Sedan dröjde det inte länge förrän tapeterna försågs med stämpeln ”Arsenikfri”. Giftfriheten blev ett försäljningsargument.

AL