Tapettryck

För riktigt länge sedan tryckte man arken ett och ett innan man klistrade ihop dem. Oftast satte man ihop dem till våder före tryckningen. Därför brukar inte skarven i pappret motsvaras av någon skarv i mönstret. Tapeter var dock något dyrbart långt fram i tiden och den verkliga utbredningen fick tapeterna först längre in på 1800-talet. Det var sedan man i Tyskland konstruerat tapetmaskiner för valstryck och att man med dem kunde trycka fyra färger samtidigt. Eftersom man vid ungefär samma tid lärt sig att tillverka papper i långa banor stod vägen öppen för massfabrikation.

Före limtrycksmaskinens genombrott trycktes alla tapeter för hand med tryckstockar i trä och man kan ana skarvar i mönstret mellan rapporterna (själva mönstrets längd). Trycket på en sådan tapet är tämligen grovt eftersom det inte går att skära alltför fina mönsterdetaljer i trä. Ibland kunde man trycka distinktare mönster med hjälp av stift och lister i mässing, som slogs in i tryck¬stocken, men ofta rör det sig om enstaka mönsterdetaljer. Även de äldsta maskintryckta tapeterna har oftast en grövre mönsterkaraktär eftersom valsarna ofta tillverkades i trä. Det sena 1800-talets tapeter har däremot nästan alltid en mycket distinkt mönsterkaraktär.

Vid mitten av 1800-talet experimenterade man gärna med nya trycktekniker. Satintapeter var särskilt omtyckta. De har en glänsande bottenfärg som avser att ge en illusion av siden. Det åstadkom man genom att blanda limfärgen med kalk eller gips före tryckningen. Efteråt bearbetade man ytan med borstar för att få upp den rätta glansen. Satinerade bottnar förekom här och var ännu vid sekelskiftet 1900, men sin stor¬hets¬tid hade tekniken under 1840-, 50- och 60-talen.

Ungefär 1860 övergick man i Sverige till att trycka med valsar i stället för flata tryckstockar. Den nya tekniken förbilligade tapetframställningen och gjorde att tapeterna blev tillgängliga för alla. Från 1870-talet och framåt började den svenska tapetindustrin växa. Den nya maskin¬tekniken lade grunden till stora industriföretag med kapacitet att förse marknaden med allt fler och allt större kollektioner. I och med detta minskade också behovet av att importera tapeter. Efter övergången från lump- till billig träpappersmassa på 1870-talet blev de enklare tapetsorterna en ofta förnyad förbrukningsvara.

På företaget "Handtryckta tapeter Birgit Burström AB" i Stockholm använder man sig av screentryck när man nytrycker äldre tapeter. Detta är en tryckteknik som bygger på användning av schabloner. Generellt kan man säga att man använder sig av en fin, gles väv som är sträckt i ram. Den utskurna schablonen läggs på nätet, och färg pressas igenom så att en bild framträder på underlaget. De nytryckta tapeterna görs genom en fotomekanisk metod där man belägger väven med en ljuskänslig emulsion. När den torkat belyses den med ultraviolett ljus med en schablon emellan (plastarken där mönstren är målade i svart). Där ljuset nått fram till väven, har emulsionen hårdnat. Ramen sköljs av med vatten och emulsionen som inte är belyst går att tvätta bort och man får ett mönster som går att trycka.

AL