Vävspänning

Vävspända väggar var vanliga i många hus ända till slutet av 1800-talet. Genom att spänna väv kunde man få en slät yta som var mindre känslig för timmerstommens rörelser än puts eller papper. Till början var väven ofta av grovt linne, ibland bestod den till och med av återanvända sängkläder som sytts samman i smala våder. Väven ströks med limvatten och målades med limfärg. Ibland makulerades väven med lumppapper i rutor som underlag för dekorationsmåleri eller schablonmålning. I förmögnare hus glättades ibland limfärgen med pimpsten och användes som underlag för måleri med linoljefärg.

Efter 1800-tales mitt ersattes ofta linneväven av juteväv. Då blev det också vanligt att man makulerade väven med tunt papper för att få en ännu slätare yta. En speciellt tunn och gles juteväv avsedd som underlag för tapeter blev också vanlig vid denna tid.

Väven kunde spännas på en ram av träribbor, vanligt i högreståndsmiljöer redan på 1700-talet. Där var det också vanlig med vävspända tak. I enklare hem spikades däremot väven direkt på väggarna, oftast kombinerat med tak av limfärgsmålade bräder.

Väven kan användas på underlag som timmervägg, plankvägg, väggar av råspont eller annat
fast material som tål att spikas i – och där spiken sitter fast även när väven spänner sig. Väven skall bli nästan lika spänd som ett trumskinn när arbetet är klart. Vill du däremot ha ett mer gammaldags utseende, väv i våder, bör du handsy lodräta sommar med cirka en meters mellanrum innan vävstycket sätt upp på väggen."

LvLW