Broby bro 2008 Slutsatser från grävningen 2008

Årets forskningsgrävning i Broby ägde rum under två veckor i maj. Vi som deltog i grävningen var två antikvarier vid länsmuseet och fem studenter från Arkeologiska institutionen vid Stockholms universitet. Som vanligt när det gäller projektet i Broby blev utfallet mycket lyckat, såväl vetenskapligt som publikt. Totalt hade vi omkring 800 besökare som gästade oss och lyssnade på våra guider. Därtill besöktes vi av flera tv-team, radioreportrar och andra medier.

Under årets undersökning identifierade vi ytterligare fyra nya gravar att tillföra de som sedan tidigare år var kända. Liksom tidigare hade de döda jordats i de nypåträffade gravarna, det vill säga, de hade inte blivit kremerade innan jordfästningen. Tre av dessa nyfunna gravar undersökte vi. Vår målsättning inför grävningen var också att genom strategisk schaktning utröna om gravfältet i själva verket hörde samman med ett annat, äldre gravfält, som ligger mindre än 100 meter nord till nordost om vårt undersökningsområde.

Gravplatsens gränser
Efter några dagars arbete kunde vi fastställa att det gravfält som vi undersökte utgjorde en fristående gravplats, separerad från det äldre intilliggande gravfältet. Detta är intressant, eftersom det tyder på att man anlade ett nytt gravfält nära, men ändå avskilt från det äldre gravfältet. Varför gjorde man så? Förmodligen utgjorde detta en social och religiös markering. På det gravfält som var föremål för vår undersökning tycks alla gravar vara kristna. Det troligaste är därför att man ville manifestera ett brott med de äldre hedniska traditionerna för att ge uttryck för sitt val att uppta den nya religionen - kristendomen.

Kanske har detta nya kristna gravfält även varit omgärdat av ett staket eller annan form av inhägnad. Vi letade efter spår i marken efter detta, men kunde tyvärr inte finna några. Det faktum att gravarna på gravfältet ligger så tätt tillsammans och har en så tydlig avgränsning åt alla håll (mot sydväst avgränsas området av den nuvarande landsvägen) talar ändå för en dåtida, men nu helt försvunnen begränsning av något slag.

En halt och lytt - eller en väring?
Den första graven som vi undersökte hade anlagts för en man, som dött i 35-årsåldern (Se bild 3). Han hade lagts att vila på rygg med kroppen i ungefärlig öst-västlig riktning och med huvudet åt väster, så som var brukligt enligt kristen sed. Förmodligen låg han ursprungligen i en kista, men denna var nu helt försvunnen. I midjehöjd på mannen påträffade vi ett vackert bryne. Nära brynet låg också en kniv. Förmodligen hade den döde dessa attiraljer hängande i ett bälte vid tillfället för begravningen. I bältet hade han också haft en liten pengapung. Denna var förstås försvunnen nu 1000 år senare, men mynten fanns kvar - ett silvermynt som Olov skötkonung i Sigtuna låtit prägla år 1014 e. Kr. och sju ytterligare engelska och tyska mynt i silver.

Vem mannen hade varit i jordelivet är naturligtvis svårt att säga, men hans välbevarade skelett ger i alla fall vissa intressanta ledtrådar. Flera delar av kroppen visade att han hade en mycket väl utvecklad muskulatur på överkroppen. Spåren på skelettet kan tolkas som om han kan ha spenderat mycket tid med att hålla upp och svingat tunga föremål framför sig. Men detta är ingen vanlig rörelse, så varför kan han ha gjort något sådant? Var det för att han tränade mycket på att kämpa med svärd och sköld? Var han kanske än av de många män från Mälardalen som tog tjänst hos Kejsaren i Konstantinopel som en väring, kejsarens personliga livvakt?

Det finns dock även en annan, något mindre dramatisk möjlighet. Vissa spår i skelettet antydde att mannen kan ha tvingats använda en krycka på höger sida under lång tid av sitt liv. Detta ger en likartad utveckling av muskulaturen som en vältränad krigsman skulle ha. Så vem var ha egentligen? En väring, eller en halt och lytt?

En man med skörbjugg?
I en annan av de tre gravar som undersöktes vilade en man i 30-årsåldern (Se bild 4). Han hade begravts i en träkista, liggande på rygg i ungefärlig öst-västlig riktning med huvudet i väster. Delar av kistlocket var fortfarande bevarat, men intressant nog var dessa delar närmast helt förkolnade. Det verkade som om man hade strött glödande kol ovanpå kistlocket just innan graven fylldes igen med jord. Detta är en sed som också finns belagd på flera andra håll, såväl i hedniska som kristna gravar mycket långt fram i tiden. Bruket är t.ex. belagt på i ett antal undersökta gravar på medeltida kyrkogårdar och ännu i uppteckningar från 1800-talet berättas om att det kunde vara bra för den döde om man gjorde på detta sätt.

Mannen som vilade i kistan tycks ha haft någon form av bristsjukdom medan han levde. Detta visades bland annat av att hans vänstra lårben var krokigt, vilket kan ske när skelettet blir mjukt på grund av underskott av C-vitamin i kroppen. Exakt vilken bristsjukdom han led av har vi ännu inte kunnat fastställa, men en rimlig gissning är att det kan ha varit skörbjugg.

En orolig själ?
Den tredje graven som undersöktes år 2008 rymde troligen en pojke i äldre tonåren (Se bild 5). Hans kroppsbyggnad var dock något märklig, eftersom han bara tycks ha varit ungefär 1,35-1,40 meter lång och haft en späd kropp, men däremot kraftiga tänder.

Även denna person hade blivit begravd liggande på rygg i en träkista med huvudet mot väster. Dessutom var locket på kistan även i denna grav förkolnat. Men i denna grav fanns ytterligare ett par intressanta detaljer. Innan man förslöt kistlocket hade man lagt en kniv på pojkens bröstkorg, strax under hakan. Sedan hade man stängt kistan och därefter placerat en samling större stenar på kistlocket i höjd med den dödes bröstkorg. Dessutom slog man också in en järnten i kistans västra kortsida i höjd med den dödes huvud.

Varför gjorde man allt detta? Spännande nog finns det uppgifter, de tidigaste från 1100-talet men ända in i 1900-talet, att glöd vid den avlidnes lik kunde hindra den dödes själ att återvända till kroppen. Samma effekt sades såväl eggjärn som andra typer av järnföremål kunna ha. Dessutom var en eller några större stenar ovanpå den dödes kropp, oftast över bröstet, ett effektivt sätt att hindra den döda kroppen att rent fysiskt resa sig ur graven. Kan det vara så att man var rädd att den avlidne ynglingen hade en orolig själ och inte var nöjd med sin tidiga död? Trodde man kanske att risken var stor att pojken skulle gå igen?

Andreas Nordberg
Antikvarie, Stockholms läns museum
2008-06-11