Broby bro 1995 Jarlabankeättens första kristna begravningsplats

Under sensommaren 1995 upptäckte arkeologer från Stockholms läns museum en hittills okänd begravningsplats från 1000-talet intill Jarlabankeättens runstensbro vid Broby i Täby socken. Det är möjligt att detta är Jarlabankeättens tidigaste kristna begravningsplats och att de begravda är identiska med personer omnämnda på de intilliggande runstenarna.

Gravarna
Skelettgravarna bestod av en vuxen man, en äldre kvinna och en pojke i 10-års åldern. Samtliga skelettgravar låg i öst-västlig riktning med en dragning åt sydväst-nordöst och med huvudet i väster. Samtliga gravar tolkas som kristna och dateras till 1000-talet.

Den vuxne mannen låg under en delvis skadad stenpackning. Tolv kistspikar markerade kistans läge och möjliggjör en rekonstruktion av kistan. I övrigt framkom inga gravfynd.

Den äldre kvinnan låg i en omarkerad grav, i en kista som var tillverkad av en stock. Med sig hade hon fått ett skrin med innehåll och tillhörande nyckel samt en kniv. Inuti skrinet låg två mynt, en mindre silverring (ej fingerring), samt tre vikter, varav två polyedriska och en dubbelkonisk (näst intill kulformig). Skrinet var kraftigt förmultnat, men en låskonstruktion och vissa trädetaljer fanns bevarade. Mynten utgordes av ett helt Schwabiskt Adalrich-mynt präglat under perioden 1025-1040 samt ett myntfragment som var obestämbart. Således kan graven ej vara äldre än 1025.

Den 10-åriga pojken var gravlagd i en ospikad brädkista. Gravföremålen bestod av bältesdetaljer, en osammansatt dubbelkam med resterna av tillhörande skinnpung, en pärla, ett antal obestämbara järnföremål, resterna av en kniv med ornerat skaft (eller slida) av horn samt två mynt. Mynten utgjordes av ett halvt Otto III mynt och ett kvarts Knut den store mynt av typen Short cross. Otto III var tysk regent mellan 983-1002 och Knutmyntet präglades mellan 1029-1035. Således kan denna grav ej vara äldre än 1029.

Runstenar och brokonstruktion i relation till gravarna
I absolut närhet till de nyupptäckta gravarna ligger fyndplatsen för en av de 3 (ev 4) runstenarna som har stått intill den vikingatida bron. Runstenen nämner ett brobygge samt uppförandet av en hög. Samtliga stenar är resta av Jarlabankeätten och har kristna attribut i form av kors. Vidare tyder gravarnas datering samt runstenarnas stilistiska och geneaologiska datering, att nära nog samtidighet råder mellan gravar och runstenar. Detta tycks indikera en nära relation mellan Jarlabankeätten och begravningsplatsen. Området ligger för övrigt i centrala delen av den region som har dominerats av Jarlabanke. Brobygget som nämns på en av runstenarna har också en tydlig relation till begravningsplatsen (samma runsten nämner anläggandet av en numer bortodlad gravhög) och bron ger med all sannolikhet upphov till namnet på gården Broby, alldeles intill undersökningsområdet. Enligt runstenen är det Jarlabankes far och farbröder som har föranstaltat brobygget. Jarlabankes farmor Estrid har också en framträdande roll, dock ej på samma sten. Estrid står som ensam ansvarig på den samtidigt resta intilliggande stenen.

Den intilliggande gården Broby tycks sakna gårdsgravält från yngre järnålder, och Brobys ägostruktur och gränser ger en indikation på att gården är av något senare datum. Eventuellt finns det en relation mellan de nyupptäckta gravarna och ett på 1000-talet nyetablerat Broby, som har (åter)upptagit begravningar av sina döda på, eller intill, det äldre järnåldersgravfältet. Detta har skett under en tid när övergången till kristendomen till stor del är genomförd inom denna region. Brobys invånare använder sig av ett huvudsakligen kristet begravningssätt.

Då samtliga intilliggande runstenar är resta av Jarlabankeätten är det troligt att denna ätt har varit delaktig i etablerandet av den kristna begravningsplatsen och haft en nära relation till de gravlagda. Eventuellt har de gravlagda själva varit medlemmar av Jarlabankeätten.

Brobyggare, runstensresare och kristna
Intill undersökningsområdet är, som ovan nämnt, tre runstenar placerade. Dessa är benämnda U135, U136 och U137. Stenarna är funna intill sina ursprungsplatser, U135 inom undersökningsområdet, och de övriga två på andra sidan Gullån.
Texten på U135 lyder: "Ingefast och Östen och Sven läto resa dessa stenar efter Östen, sin fader, och de gjorde denna bro och denna hög".
U136: "Estrid lät resa dessa stenar efter Östen, sin man, som drog till Jerusalem och dog borta i Grekland."
U137: "Östen och Estrid reste stenarna efter Gag, sin son."

U137 är den äldsta stenen. Gag är den förstfödde sonen som vid sitt relativt tidiga frånfälle hedras med en runsten. Ingefast, Östen och Sven är de kvarvarande sönerna som tillsammans med sin mor, Estrid låter bygga en bro och en kenotaf (grav utan lik) till fadern och maken Östen. Att det är fråga om en kenotaf kan man anta eftersom Östen dog i Grekland.

De omnämnda personerna är de tidigaste kända medlemmarna av Jarlabankeätten. Östen och Estrid är Jarlabankes farfar och farmor, Ingefast är hans far, de övriga är följaktligen hans farbröder.

Runstenarna kan med hjälp av drakhuvudet och övrig ornamentik dateras till en period som tycks sträcka sig från första kvartalet av 1000-talet (ungefär) till mitten av 1000-talet. Inbördes finns en relativ kronologi där U137 är den äldsta och de övriga två något yngre. Hypotetiskt kan man anta att U137, som är rest efter Gag, har tillkommit i första halvan av perioden 1010-1050, och att U135 och U136 har tillkommit under andra halvan av samma period. Detta innebär att runstenarna är nära nog samtida med åtminstone två av gravarna, som ju har myntdaterats till äldst 1029 (pojkgraven) och 1025 (kvinnograven). Troligen har begravningarna med en ganska god marginal skett under perioden 1030-1080.

U135 som omnämner anläggandet av både en hög och en bro har varit rest vid nordvästra brofästet, alldeles intill högen. Runstenen, bron (om den är nyuppförd, reparerad eller återuppförd är utan betydelse) och den på runstenen omnämnda gravhögen (kenotafen) är alltså mycket nära i tid. Så nära att man kan tala om samtidighet.

Estrid, Jarlabankes farmor, finns vidare nämnd på U 101, U143 och U147 som dateras till en period mellan 1060/1070 till 1100. Estrid tycks uppnå en relativt hög ålder då hon finns nämnd på både tidiga såväl som sena stenar. Dessutom överlever hon sonen Gag (som tycks dö relativt tidigt), maken Östen, sonen Ingvar och sonen Ingefast (Jarlabankes far). Det bör också noteras att Estrids barnbarn Häming och Jarlabanke tycks vara tillräckligt gamla för att låta "rödja väg och göra broar" när deras far Ingefast dör (U101). Då är fortfarande Estrid i livet.


Om man anser att de på runstenarna först nämda namnen har högst dignitet så tycks Häming och Jarlabanke dock ännu ej uppnått tillräcklig status för att fungera som ättens huvudmän. Jarlabankes moder Jorun och farmodern Estrid tycks ännu ha en starkare ställning på runstenarna U147 och U143. Mellan Häming och Jarlabanke tycks Häming ha den starkare ställningen i egenskap av Ingefasts förstfödde son. I ett senare skede försvinner Jarlbankes halvbror Häming vilket gör att Jarlabanke tycks anta ställningen som ättens huvudman.

Samtliga stenar där Estrid finns omnämnd är funna på ägor intill Broby bro (Såsta och Hagby). Hon har dock själv ingen känd runsten rest över sig. Estrid tycks ha en relativt nära relation till Broby bro där minnesmärket efter hennes make är placerat, och där runstenen efter hennes förstfödde son står, samt där hon, eller åtminstone hennes söner, har låtit bygga en bro. Tidigare arkeologiska undersökningar visar också att traditionen att begrava i familjegrupper levde kvar under 1000-talet. Man kan alltså förvänta sig att en person med en nära relation till Östen ligger begravd intill hans kenotaf. Alldeles intill det som är den forna platsen för den numer bortodlade högen över Östen låg den äldre kvinnan begravd. Eventuellt kan man anta att hennes grav har haft en överbyggnad av liknande typ som den numer bortodlade högen, vilket innebär att gravarna har varit placerade mycket nära varandra, kanske kant i kant. Kvinnan är med ledning av skelettet bedömd att ha haft en ålder över 55, troligen äldre, vilket överensstämmer med runstenarnas indikationer om att Estrid uppnådde en aktningsvärd ålder. Därför är det mycket troligt att det är Estrid som är begravd intill sin makes kenotaf. Graven är som ovan nämnt myntdaterad till äldst 1025 vilket gör en begravning inom perioden 1025-1080 fullt rimlig. Den på runstenarna omnämnda Estrid har troligen avlidit under senare delen av (dock inom) ovanstående period.

Den ovanstående något spekulativa tolkningen öppnar givetvis för ytterligare tolkningar i samma anda. Främst gällande den yngre pojken som har en äldsta möjliga myntdatering till 1029. Denna grav går eventuellt att sätta i samband med den äldsta runstenen, U137, som är tillägnad Östen och Estrids förstfödde son Gag. Myntdateringen och runstenens datering är troligen samstämmiga och Gag tycks enligt runstensmaterialet avlida i unga år, innan hans bröder är tillräckligt gamla för att omnämnas i tillägnelsen på runstenen. Närheten till runstenen, myntdateringen och Östens kenotaf ger hypotesen styrka.

Broby bro är beläget intill ett äldre gravfält med säkra gravar från äldre järnålder. Gravfältet är till sin karaktär mycket tydligt och bör under 1000-talet varit välkänt. Den äldsta runstenen U137 som ej omnämner ett brobygge kan eventuellt ha varit en första kristna invigningen av det äldre hedniska gravfältet. Östen och Estrid har alltså varit släktens första kristna som har invigt (och/eller kristnat) gravfältet med begravningen av sin för tidigt döde son Gag. De fromma handlandet förstärks senare med byggandet av bron vid de kristna gravarna.

Den kristna gravplatsen är således troligen etablerad av Jarlabankes farfar och farmor, dvs Östen och Estrid. Det är tom troligt att deras egna gravmonument finns (har funnits) på platsen och att det är de tidigaste kända medlemmarna av Jarlabankes ätt som har varit föremål för de arkeologiska undersökningarna.

Gravplatsen vid Broby bro har dock fungerat under relativt kort tid för att senare ersättas av begravningar vid Täby kyrka som av någon anledning placeras något norr om undersökningsområdet. Troligen är det först då som gårdsgravfälten på allvar överges för en för hela bygden gemensam gravplats och det är troligen här vi skulle kunna finna Jarlabanke själv. Detta är dock slutsteget i en mycket lång process.

Lars Andersson, Stocholms läns museum