Broby bro - diskussion

För att vara två så pass avgränsade arkeologiska undersökningar, tycks resultaten från Broby bro och Jarlbankes bro kunna generera förvånansvärt många intressanta resultat och infallsvinklar för fortsatt forskning kring religion och samhälle under sen vikingatid och tidig medeltid.

De specifika frågeställningar som ställdes upp inför den arkeologiska undersökningen 2007 kommer även att gälla under den sista fältarbetsfasen vid Broby bro under 2008. Vi går därför inte explicit och i detalj in på dessa analyser i denna delrapport. De slutliga studierna är istället tänkta att presenteras i en slutrapport om Jarlabankeättens gravar, runstenar och broar. Redan här vill vi dock lägga fram ett antal idéer för vidare forskning, baserade på de resultat som grävningarna genererat.

Gravarna vid Broby bro och övergångstidens gravskick
En av de hypoteser som har funnits med inom ramen för undersökningarna vid Broby bro, är att de påträffade senvikingatida skelettgravarna utgör en del av en separat enhet, som varken rumsligt eller kronologiskt sammanhänger med gravfältet RAÄ 36. För att pröva hypotesen prospekterades, som nämndes ovan, hela området med magnetometer, och ett antal sökschakt grävdes mellan de kända skelettgravarna och gravfältet RAÄ 36. Tyvärr gav dessa insatser inga entydiga svar som kan ligga till grund för ett absolut ställningstagande i frågan. Förhoppningsvis kan ytterligare schaktning i samband med den avslutande forskningsgrävningen under 2008 ge mer konkreta resultat. Inför denna bör man dock vara öppen för två möjligheter:

Å ena sidan skulle det kunna handla om ett gemensamt och från början förhållandevis stort gravfält, som etableras i äldre järnålder och brukas in i sen vikingatid. Flera gravar inom området mellan det nuvarande gravfältet RAÄ 36 och de nu undersökta skelettgravarna kan i så fall ha försvunnit genom bortodling (Andersson 1999: 3, 9, 34). De undersökta skelettgravarna bör under dessa förhållanden utgöra det sista skedet i gravfältets användningstid. I Stockholmstrakten finns flera gravfält som utgör fullgoda paralleller till ett sådant förhållande. Inte sällan kan man se stratigrafiska skikt på dessa gravfält, där de vikingatida skelettgravarna är placerade i gravfältens ytterkanter. Tänkbart är därför att en del av det "hedniska" gravfältet i Broby vigdes för att brukas till kristna begravningar (jämför Gräslund 1991) - kanske genom uppresandet av runstenen U137 (Andersson 1999: 34).

Men å andra sidan går det inte heller att utesluta att man under slutet av vikingatiden medvetet har brutit med det äldre gårdsgravfältet och etableras den nya begravningsplatsen som en separat kristen enhet. Själva etableringsfasen kan i så fall ha sammanfallit med att den nu försvunna Östens hög byggdes och runstenen U137 (tillsammans med en försvunnen parsten) restes vid broläget. En bro kan ha funnits på platsen redan tidigare, men kan ha byggts om eller restaurerats för att utgöra en del i det nya kristna runstensmonumentet.

Med huvudet i väster
Liknande separata senvikingatida begravningsplatser där de döda mer eller mindre genomgående har jordats obrända, har även påträffats på andra håll såväl i Mälardalen som Skandinavien. En intressant tendens på dessa gravfält är att kropparna närmast genomgående verkar ha jordats med huvudet vänt mot väster (se t.ex. materialgenomgångar i Nordberg 1998, G. Andersson 2005). På gravfält som har använts under en längre period och där både brand- och skelettgravar uppträder, är riktningsfördelningen istället ungefär lika stor åt väster och öster. Detta kan antyda att den kristna normen att de döda skulle begravas med huvudet mot väster har slagit igenom på de senvikingatida homogena skelettgravfälten, medan det i stor utsträckning var slumpen som avgjorde i vilken riktning de döda jordades på de vikingatida blandgravfälten (Nordberg 1998). På gravfältet vid Broby bro har man ännu undersökt för få gravar för att man ska kunna dra några bestämda slutsatser i denna fråga. Men i de sex gravar där kroppsriktningen de facto har kunnat påvisas, är samtliga döda jordade med huvudet mot väster.

En annan faktor som talar för att skelettgravarna skulle kunna ingå i ett separat gravfält är det stora tidsglapp som finns mellan dessa och de gravar från äldre järnåldern som undersöktes på RAÄ 36 under början av 1970-talet (Magnusson & Claréus 1979). Några säkra slutsatser utifrån detta kan visserligen inte dras, eftersom gravfältet faktiskt även rymmer höggravar, vilket för tanken till yngre järnålder. Men tidsskillnaden mellan de gravar som faktiskt har daterats på RAÄ 36 och de senvikingatida skelettgravarna är trots allt intressant.

Oavsett frågan om de undersökta gravarna ligger i kanten av ett gravfält som har använts under lång tid, eller ingår i en separat nyetablerad enhet från slutet av vikingatiden, är det under alla förhållanden rimligt att anta att gravarna ifråga är kristna. Detta styrks inte bara av gravskicket utan också av att gravarna är från samma tid som det tveklöst kristna runstensmonumentet. Därmed ställs man inför en rad intressanta frågor, som var för sig vore viktiga att reda ut, oberoende av om det rör sig om ett separat gravfält eller inte.

Centrala frågor
Ett första tema berör det som i fr.a. arkeologisk forskning från 1990- och de inledande åren av 2000-talet brukar kallas ett "meningsskapande" och "meningsbärande kulturlandskap". Hur manifesterades avskiljandet av de kristna gravarna från det gamla, "hedniska" landskapet materiellt i lokalgeografin? Är det t.ex. möjligt att identifiera fysiska begränsningar i form av stängsel (störhål), diken, vallar, etcetera? (jfr t.ex. Artelius & Kristensson 2006 m.fl.). Var det en medveten strategi att förlägga de kristna gravarna i anslutning till vägen och bron, där det kunde ses av alla förbipasserande? Varför gjordes i så fall detta? Var det "bara" en fortsättning på en gammal kulturgeografisk tradition (jfr t.ex. Rudebeck 2002), eller ville man med kombinationen av gravarna, bron och runstensmonumenten manifestera sitt nya religiösa ställningstagande? Hur ska man i så fall förklara motsättningen att gravfältet har anlagts vid vägen för att synas, medan flera av gravarna är sk. flatmarksgravar, som snabbt måste ha "försvunnit" i växtligheten? Har gravarna varit markerade med något, som t.ex. träkors? Kan detta i så fall beläggas?

Ett andra tema berör problematiken kring religiösa skillnader i de senvikingatida skelettgravskicket. Denna fråga har behandlats ymnigt inom svensk arkeologi de senaste tre decennierna (se t.ex. Gräslund 2002; G. Andersson 2005) och redan en kortare översikt av de olika hypoteser som har kastats fram, skulle ta för mycket plats i detta sammanhang.

Hur såg ett "korrekt" kristet gravskick ut?
Oftast brukar tre variabler identifieras: hedniska skelettgravar, kristna skelettgravar och slutligen ett synkretistiskt mellanting av båda dessa storheter. Det ska dock sägas att diskussionen inte sällan har förts ur ett starkt nutida kristocentriskt perspektiv som då och då även har starka evolutionistiska inslag, på ett sätt som saknar stöd i såväl arkeologiskt som litterärt källmaterial. Problemet ligger i att det som ofta betraktas som ett kristet gravskick under medeltidens början, i själva verket är mer representativt för ett kristet gravskick i det moderna Sverige, eller i bästa fall för hur ett förebildligt kristet gravskick borde se ut ur ett medeltida teologiskt perspektiv. Men detta kunde skilja sig väsentligt från folkliga föreställningar och seder kring död och begravning.

Bara genom en snabb jämförelse med dylika traditioner i 1800-talets svenska bondesamhälle (se t.ex. Hagberg 1937; Rosén 1949) kan man konstatera att man långt in i den postreformatoriska eran hade helt andra åsikter om vad som var "rätt" kristet gravskick, än hur vi uppfattar saken idag. I många fall var det sannolikt också så att traditioner som vi idag för in under rubrikerna "religion" eller "dödskult", under sen vikingatid mer uppfattades som saker som måste göras i anslutning till död och begravning, oavsett om man höll kvar vid den gamla religionen eller ansåg sig vara kristen. I skelettgravarna vid Broby bro kan ett sådant förhållande antydas t.ex. i A1111, där ett sotlager hade strötts ut över stenpackningen i gravens västra ände. Liknande lämningar har även påträffats i andra gravar från såväl äldre och yngre järnålder som medeltid i Skandinavien och övriga Europa (Lamm 1973: 49, Eriksson 1995: 95 f.). Intressant nog återfinns spåren efter denna ritual såväl i förkristna som kristna gravar, även sådana som har undersökts på medeltida kyrkogårdar (Mårtensson 1976: 112 ff.).

På frågan om vad som betraktades som ett korrekt kristet gravskick under sen vikingatid och tidig medeltid, kan man vidare ställa en motfråga: korrekt enligt vem? Enligt Kyrkan? Enligt samtida missionärer? Enligt nykristnade svear? Eller enligt svenska arkeologer? Hur befogat är det egentligen att utgå från att dylika instruktiva normer existerade i Mälardalen - eller Täby! - under vikingatidens slut? Vem i Täby kontrollerade i så fall att begravningarna utfördes på ett riktigt kristet sätt? Vem förrättade begravningarna? Vad hade denne för bakgrund? En utgångspunkt måste vara att de kristna teologiska föreställningarna om döden och livet efter detta under alla tider har skilt sig från folkliga föreställningar och att det är de senare vi finner i det arkeologiska materialet från sen vikingatid och tidig medeltid.

Gravfältet i Broby bro erbjuder goda förutsättningar för att ånyo ta upp dessa frågeställningar, som fram till nyligen var dominerande i svensk gravarkeologi under 1980- och 90-talen, men som under det senaste decenniet har stagnerat något. Det som gör gravfältet i Broby bro extra intressant är inte minst kombinationen av gravar, runstenar och bromonumentet, men naturligtvis också att man på ett rent personligt plan, vid namn, (!) kan följa flera av de individer som ligger begravda på gravfältet - och dessutom hur den nykristnade Jarlabankeätten fortsatte att manifestera sitt religiösa ställningstagande i bygden genom ytterliggare brobyggen och runstensresande.

Andreas Norberg, arkeolog på Stockholms läns museum

Noter
Ordet 'hednisk' används har inte i pejorativ mening, utan i brist på bättre alternativ som en analytisk term för att beteckna det förkristna meningsbärande landskapet.

Se för Uppland t.ex. RAÄ 218, Kymlinge i Spånga sn (Biuw 1992: 103 ff.), RAÄ 23, Görla Frötuna sn (Eriksson 1995), RAÄ 153 Väster-Arninge Täby sn (Olausson 1993) och RAÄ 53 Valstanäs Norrsunda sn (Östmark 1981). Jämför också RAÄ 55 Stav 10 Färentuna sn (Claréus 1976).