Industri och gruvdrift

Även om gruvdrift bedrivits på Utö sedan medeltiden kom den förindustriella verksamhet, som baseras på vattenkraft, igång i Stockholmstrakten först under Gustav Vasas regeringstid på 1500-talet. I Stockholms närmaste omgivningar, där det fanns tillgång till vattenkraft och ved, växte vid denna tid en varierad verksamhet fram. I Nackaström och Tyresö, till exempel, tillverkades krut och valkades uniformstyg.

Som en följd av stormaktens behov av vapen anlades ett gevärsfaktori i Norrtälje 1622. Orten fick samtidigt stadsprivilegier. Vira bruk i Roslags-Kulla hade under perioden 1635-1775 ensamrätt på smidet av värjor till armén. Vira är i dag en välbevarad bruksmiljö dominerad av en enkel faluröd trähusbebyggelse från 1700-talet.

Gruvor och masugnar
Järnframställning är känd sedan slutet av medeltiden från norra Roslagen. Här fanns alla förutsättningar: god tillgång på malm, gott om skog för träkol till masugnar och vattenkraft till att driva bälgar och hamrar. Gruvor i norra delen av länet fanns i Roslags-Bro, Söderby-Karl och Herräng, av vilka den senare blev den mest betydande med brytning ända fram till 1962. Malmen bearbetades till smidbart järn tidigast vid Skebo bruk, som har anor från 1460. Andra större järnbruk i länet anlades senare vid Ortala vid Väddö kanal (1586) och Edsbro (1686). Masugnsruinen vid Edsbro är den enda bevarade i sitt slag i länet i dag.

Hårdare konkurrens
Järnet blev landets viktigaste exportvara, och under 1700-talet var Sverige ledande på världsmarknaden med hela 35% av den totala stångjärnsproduktionen. Under den senare hälften av 1800-talet kom dock Sverige efter i den tekniska utvecklingen, och den hårdnande konkurrensen med andra järnproducerande länder ledde till en omfattande "bruksdöd" som resulterade i att många av landets bruk under denna tid lades ned.