Mer om: Skärgårdsliv i äldre tid
Byggnaderna på gårdarna i skärgården skiljde sig inte nämnvärt från fastlandsböndernas. Också i skärgården var parstugan den dominerande manbyggnaden. Behövdes fler boningshus byggdes enkel- eller sidokammarstugor som också kom att bli de vanliga bostadshusen på de torp och backstugor som tillkom under 1700- och 1800-talen. Precis som på fastlandet hade man nästintill en byggnad för varje funktion vilket ledde till en mångfald av hus.
Husen var knuttimrade med obehandlade, eller möjligen tjärade, ytterväggar. Boningshusen var i äldre tid uppförda i en våning men från slutet av 1700-talet blev det allt vanligare att de byggdes på med en halvvåning. Taken var oftast täckta med torv, bräder, halm eller vass. På uthustaken låg halm, vass eller bräder. Under 1800-talets lopp blev det vanligt med panel och rödfärg på fasaderna och på taken lades tegel.
Husen kröp ihop
Anpassningen av byggnaderna till skärgårdens förhållanden märktes framför allt i låga grunder och korta taksprång som om byggnaderna kröp ihop för att bli så små vindfång som möjligt. Ofta utnyttjades klipphällarna så att husen lades nästintill direkt på berget. Hällarna användes också som arbetsytor och gångvägar.
I de byar där det var ont om bra lägen att bygga på samlade man ofta ihop de olika gårdarnas boningshus på en skyddad plats och lade uthusen i byns utkant.
Vid byarnas hamnlägen fanns också ett sjöviste eller en strandgård. Där fanns bodar för de redskap som hörde fisket och jakten till. Där låg bryggor och arbetsplatser. Så kallade galgar fanns för upphängning av notar och ryssjor. Näten torkades i gistgårdar.
En byggnadstyp som var särpräglad för skärgården var de enkla bodar, oftast enrummiga och försedda med en vindskyddande så kallad svale, som uppfördes ute på fiskeskären.
Smala åkertegar
Någon rik tillgång på goda odlingsmarker fanns inte någonstans i skärgården. Det utpräglade sprickdalslandskapet medförde att åkertegarna blev långsmala och vindlande. Ju längre ut i skärgården man kommer desto mindre är åkrarna.
Bristen på odlingsmark gjorde att man fick odla där det var möjligt, oftast i sprickor och dalsänkor. Man undvek emellertid de lägst liggande partierna där leran var som styvast. Därför fick dalbottnarna ligga som ängsmark medan de högre liggande och lite lättare jordarna odlades upp. Av de så kallade geometriska jordebokskartor som upprättades på 1630-talet framgår klart att åkermarken nästan uteslutande var samlad till den så kallade hemön och så gott det gick i närheten av gårdarna och byarna. Problemen med att nå och bruka jordar på otillgängligare delar av den egna ön eller på andra öar, i tider när isarna var opålitliga på vårarna, var för stora. Befolkningsökningen under 1700- och 1800-talen ledde emellertid till att man trots svårigheterna tvingades bryta ny åkermark också på längre håll.
Ju längre ut i skärgården, desto lägre var avkastningen från åkerbruket. För en nutida betraktare kan det te sig märkligt att man bedrev en näring som knappt gav lön för mödan. Men eftersom marginalerna var knappa var man tvungen att ta tillvara de möjligheter som bjöds.
Även om åkerbruket i stora delar av skärgården sällan gav tillräckligt med säd för det egna hushållet så brukade boskapsskötseln ge ett överskott. Man kunde sälja lite smör, mjölk och en del kött och ägg.
Sommarbete på öar
Sommartid hölls kreaturen antingen på hemöns utmarker, där betet emellertid oftast var ganska magert, eller på de holmar eller öar som ingick i ägorna. På betesholmarna kunde gräsväxten vara ganska frodig, men de fick inte ligga för långt från hemön, och man måste kunna nå dem via skyddade leder för att kunna transportera djuren säkert. Man hade särskilda flatbottnade, breda boskapsfärjor men ofta simmade djuren mellan de olika holmarna och öarna.
Vinterfodret togs från ängsmarkerna, som låg dels på hemön, dels på de öar och holmar som hörde till byn. Det var ytterst viktigt att samla in så mycket hö och löv som möjligt. Ingen gräsbärande plätt var för liten för att slås.
Ett problem var att få hem höskörden till gården. Små mängder bars ibland hem efter avslutad skörd och torkning eller också fraktade man hem det i båt. Det vanligaste var kanske ändå att man byggde särskilda lador på platsen och sedan körde hem fodret på slädar under vintern när isarna bar.
Fiske var viktigast
Fiske var skärgårdsbornas huvudsakliga näringsfång. Det var fisket som gjorde bosättningen under järnåldern och den kraftiga expansionen på medeltiden möjlig på de större öarna, till exempel Värmdö, Ljusterö och Utö. Det var också fisket som gav underlag för befolkningsökningen under 1700- och framför allt 1800-talet. Tyvärr finns i källorna nästan inga uppgifter om hur stora fångsterna var eftersom skärgårdsbönderna ville undanhålla fisket från beskattning.
Med undantag av utskärgårdarna ingick skärgårdens vatten i de olika byarnas och gårdarnas ägor. Vattenområdena där motsvarade på sätt och vis fastlandsbornas åkrar och kan därmed betraktas som ett slags inägor. Det fiske som bedrevs på hemmavattnen var mest till husbehov.
Det viktigaste och mest givande fisket var det som bedrevs ute i havsbandets småskärgårdar. Vid de grundplatåer som finns där på ca 15-20 meters djup samlas strömming i stora mängder. Säkerligen har man fiskat härute åtminstone sedan början av medeltiden, och fram till 1400- och 1500-talen ansågs utskärgårdarna som allmänningar där vem som helst hade rätt att fiska.
Utskärsfisket bedrevs huvudsakligen under maj-juni och augusti-september. För att ha nära till fiskegrunden var man tvungen att bo på någon ö i närheten. Som bostäder uppfördes enkla bodar. Viktigt var också att det fanns bra platser för båtarna och plana hällar att arbeta på när redskapen skulle skötas och fångsten beredas.
Kungen krävde skatt
Under 1400-talet började kungamakten göra anspråk på äganderätten vilket får ses som ett belägg för att fångsterna var så stora att de var ekonomiskt betydande. En fiskestadga upprättades 1450 för Huvudskär på order av kung Karl Knutsson. Denna kom också att gälla för de andra fiskeskären och i sina huvuddrag gällde den ända till slutet av 1800-talet då utskärsfiskelägena övergavs.
Under Gustav Vasas regeringstid stärktes kronans grepp ytterligare. Säsongsfiskeplatserna kallades nu för kronohamnsfisken. Fortfarande stod dock fisket öppet för var och en, men fiskarna var tvungna att betala skatt för fångsten. I Stockholms skärgård fanns ett tjugotal säsongsfiskelägen.
Livet ute på skären präglades av enkelhet men reglerna för dem som deltog i fisket var noggrant utformade. För att tillse att de efterlevdes fanns en hamnfogde på varje hamnfiske. Han såg till att de olika fiskegrunden fördelades rättvist och att fisket bedrevs på det sätt som hamnstadgan föreskrev. Han skulle också se till att god moral och kristna seder hölls vid liv. Gudstjänster hölls varje söndag och på några skär, bland annat Horssten, fanns till och med kapell.
Under 1600-talet förlänade kronan skatterätten för många fiskeskär till adeln vilket inte medförde några direkta förändringar för fisket. Vid mitten av 1800-talet minskade intresset för säsongsfisket. Konkurrensen med sillen från västkusten började bli för svår och de allt mer förbättrade kommunikationerna gjorde det lättare att förse stadsborna med färsk fisk. Saltströmmingen blev svårsåld. Redan i slutet av 1700-talet när sillen gick till i stora mängder på västkusten hade skärgårdsborna känt av denna konkurrens, men eftersom de hade haft väl inarbetade kontakter med köpare inåt land hade de inte haft några större svårigheter att bli av med sina fångster.
Säl- och fågeljakt
Den enda jakten av betydelse i skärgården var på säl och sjöfågel. Även om den var ett slags binäring var den viktig för skärgårdsborna och en självklar del av livet för en skärkarl. I en lantmäterihandling från 1718 sägs om Villinge, söder om Nämdö, att "Fouglefångerij, äggsamblande, sampt skiälskiuterij på vissa tijder om åhret, äro för åboen icke mindre ann andre förmåhner, ett märckeligt (=anmärkningsvärt) understödh i hushållet."
(Ur Rolf Källman: Skärgårdsbygd. 1991. Texten är något bearbetad.)
