Mer om: by, gård och odling

Före 1800-talets genomgripande förändringar av jordbruket var landskapet mer slutet. Större sammanhängande slätter var sällsynta. Åkermarken låg oftast mer eller mindre uppsplittrad i de för länet typiska smala dalgångarna.

Byarna och gårdarna var i regel belägna på en kulle eller i en backsluttning på gränsen mellan odlingsmarken och skogen. Gårdarnas byggnader var mestadels små omålade knuttimrade hus med torv, halm eller vass på taken. Karakteristiskt var det stora antalet uthus där vart och ett hade sitt särskilda ändamål.

Medeltida stugtyp
Enkelstugan och parstugan var fram till 1800-talet de vanligaste typerna av boningshus. Äldst är enkelstugan som har anor från medeltiden. Den bestod av en förstuga, en liten kammare och ett stort rum, "stugan", som fungerade som kök, sov- och arbetsrum. Parstugan, som blev vanligare under 1600-talet, var i princip en tillbyggd enkelstuga med som namnet antyder en stuga på var sida om förstugan och kammaren. Den andra stugan stod dock i regel oeldad och användes som förråd och festsal.

På lantmäterikartorna från 1700- och 1800-talen kan man studera hur gårdarna var uppbyggda. Byggnaderna var ordnade efter mer eller mindre strikta, traditionella mönster. Man talar om olika gårdsformer. Vanligast var den götiska typen där mangården, dvs boningshusen, och fägården bildade en rektangel samtidigt som de åtskildes av ett staket. Andra gårdsformer som förekom i länet var den centralsvenska och den nordsvenska gården. Den förra skilde sig från den götiska endast genom att staketet ersatts av en huslänga. I den nordsvenska gården som är den äldsta typen bildar man- och fägården en enkel fyrkant utan någon särskild uppdelning.

Åkergärden och skogsbeten
På de lätta och mellantunga jordarna närmast intill gårdarna låg åkrarna. De var sedan tidig medeltid, då tvåsäde infördes, uppdelade i två ungefär lika stora gärden. Vid tvåsädesbruk odlades varje år endast ett åkergärde medan det andra fick ligga i träda. Nedanför åkrarna, på de sankare markerna utefter åar och stränder, utbredde sig ängar för fodertäkt. Inägorna, dvs åker och äng, var hägnade med gärdesgårdar till skydd mot den betande boskapen utanför. På de oftast högre liggande, mer eller mindre obrukbara utmarkerna, låg den genom bete och vedhuggning hårt utnyttjade skogen.

Åkrarna brukades med årder, ett enkelt plöjningsredskap utan vändskiva, dragen av häst eller oxe. Järnplogen infördes i Mälardalen först på 1800-talet. Under medeltiden odlades främst korn, men senare blev rågen det dominerande sädesslaget. Vete började inte odlas i större omfattning förrän under 1800-talet.

Slåtter gav vinterfoder
I byarna var åker- och ängsgärdena sedan medeltiden uppsplittrade i ett stort antal bandformiga tegar enligt det så kallade solskiftet. För att uppnå en rättvis fördelning av byns odlingsmark skulle enligt detta skifte varje gård ha del i både goda och dåliga jordar. Tegsystemet medförde därför ofta att gårdarna fick sin mark uppdelad på många små tegar, jämnt spridda över gärdena.

Ängarna hade stor betydelse för åkerbruket. Genom ängsslåttern fick bönderna större delen av vinterfodret till boskapen som i sin tur lämnade värdefull gödsel till åkrarna. Det var därför viktigt att det rådde balans mellan ängens avkastning och ytan odlad åker.

Löv- och vasstäkt
Det fanns två olika slag av ängsmark. På de högre liggande, så kallade hårdvallsängarna, fanns träd och buskar som skuggade gräset som på så sätt hölls frodigt under varma och torra sommarmånader. Här var också lövtäkten viktig. Nedanför på sankare mark låg sidvallsängarna där man ofta också kunde samla vass. Ängarna betades inte före slåttern utan boskapen hade sitt sommarbete huvudsakligen i utmarkernas skogar där den strövade fritt omkring.

Jorden skiftades
Under frihetstiden på 1700-talet började staten att se jordbruket som grundläggande för landets ekonomi och ville därför främja denna näring. Myndigheterna blev nu lyhörda för böndernas problem med solskiftets komplicerade ägoblandning och beslutade vid mitten av 1700-talet om den första skiftesreformen. Detta så kallade storskifte syftade till att samla gårdarnas många tegar till så få större ägor som möjligt. Reformen fick dock ingen tydlig påverkan på landskapet. Antalet tegar minskade visserligen men böndernas åkrar var fortfarande uppsplittrade. Trots detta infriades till stor del storskiftets målsättning att bidra till nyodling och befolkningsökning.


(Ur Peter Bratt m fl: Upplands Väsby. Kulturhistoriska miljöer. 1988. Texten är något bearbetad)