Stormaktstidens slut

Stormaktstidens sista år blev svåra för befolkningen i landet. Flera missväxtår under slutet av 1600-talet följdes av den sista stora pestepidemin 1710 och ytterligare några år med missväxt fram till Karl XII:s död 1718. Stormaktstidens slutstrider med ryssarna drabbade Stockholmstrakten särskilt hårt genom de härjningar som fienden genomförde utefter Östersjökusten 1719 för att pressa fram den fred som till slut kom till stånd 1721.

Ryssarna gick fram systematiskt och brände ned det mesta av bebyggelsen i Stockholms skärgård. Minnen från denna tid är ryssugnarna, det vill säga enkla stenugnar, som påträffas på ställen i skärgården där de ryska flottorna hade sina basläger under härjningarna. Ugnarna användes förmodligen till matlagning och brödbak, och lämningar har återfunnits bland många andra platser på Rånö, beläget vid Utö, i Haninge skärgård.

Ämbetsmän till makten
Stormaktstidens slut förde med sig att kungamakten försvagades. Den gamla bördsaristokratin som redan knäckts av Karl XI:s stora reduktion på 1680-talet fick träda tillbaka för en ny ämbetsmannaadel som ledande samhällsklass. Reduktionen innebar att adeln tvingades lämna tillbaka alla de egendomar som den tidigare fått av kungamakten.