Stormaktstiden

Idealet för en adelsman under stormaktstiden var att driva ett lantgods, som kunde försörja familjen med livsmedel och andra produkter, i huvudstadens närhet och samtidigt äga ett stadspalats mitt i Stockholm. Många herrgårdar växte nu upp väster om Stockholm vid Mälaren och utmed landsvägarna som ledde in till staden.

Utvecklingen underblåstes av Sveriges stormaktsambitioner som barskrapade landet, och medförde att det mesta av kronans mark tilldelades adeln som betalning för insatser i de många fälttågen och i den snabbt växande byråkratin. Detta ledde vid mitten av 1600-talet till att så mycket som tre fjärdedelar av marken kring Stockholm var i adelns ägo.

Fin fasad viktigt
Det låg i den unga stormaktens intresse att ge landet en respektingivande fasad inför besökare från kontinentens traditionsrika kulturländer. Genom att ge skattefrihet till de gårdar som bebyggdes ståndsmässigt till så kallade säterier, ville kungamakten skapa en bebyggelse som utstrålade kultur och rikedom. Säteribildningen medförde störst förändringar i bygderna omkring Stockholm. Själva herrgårdsanläggningarna, ofta med dominerande lägen invid Mälarens eller Saltsjöns stränder, blev nu nya inslag i landskapet. Välbevarade praktanläggningar från denna tid är Lämshaga på Värmdö, Sandemar och Årsta i Österhaninge, Runsa i Ed (Upplands Väsby kommun) samt Steninge i Norrsunda (Sigtuna kommun). Ibland medförde säterbildningen att flera byar avhystes för att ge plats åt de nya anläggningarna.

Bönder blev arrendatorer
Den största förändringen för allmogen var dock att många bönder inte längre förblev självägande utan istället tvingades bli arrendebönder på adelns många gods. Även om pålagorna ofta var betungande innebar det också fördelar att ingå i ett större gods. Alla arrendatorer som var bosatta inom en mil från säteriet, den så kallade frihetsmilen, var befriade från extra skatter och utskrivningar till krigsmakten. De många krigen var under stormaktstiden en ständig plåga för den övriga befolkningen. De närmast belägna gårdarna, ”rå och rörhemmanen”, hade full skattefrihet, och var helt befriade från andra krav från staten. Dessa förmåner var naturligtvis inte avsedda för bönderna själva, utan var i första hand till för att garantera ett säkert underhåll åt sätesgårdarna.

Torpare på svältgränsen
Mängden av säterier i Stockholmstrakten under 1600-talet, ca 350, medförde ett stort behov av arbetskraft. Detta löstes genom dagsverksplikt för de underlydande gårdarna och torpen. Det var också på säteriernas mark som dagsverkstorp började anläggas under denna tid. Dessa låg i utkanten av herrgårdarnas odlingsmarker med små, magra åkrar och någon hage som knappt kunde föda torparfamiljen, vars liv i regel balanserade på svältgränsen.