Mer om: Att färdas till lands och sjöss

Mälaren med alla vikar och anslutande vattendrag utgjorde från förhistorisk tid till in på 1900-talet ett mycket viktigast kommunikationsnät.

Sjövägarna var mycket viktiga, speciellt när man behövde transportera tunga eller skrymmande laster. Med båt kunde man under sommarhalvåret röra sig smidigt längs sjöar och åar. På vintrarna kunde man, när isarna bar och snön var täckt av skare, snabbt ta sig fram med häst och släde längs vintervägar som ledde både över land och vatten. Landsvägarna var i äldre tid kanske ofta inte mer än nödtorftigt röjda stigar men hålvägar och brobankar ute i landskapet vittnar om att de var flitigt använda. Flera sådana har undersökts och visat sig vara förhistoriska.

Närheten till Stockholm och andra marknader i den centrala Mälarbygden underlättade för böndernas att bedriva handel.

Skjutstvång inte populärt
En nackdel som var gemensam för alla socknar i huvudstadens närhet var tvånget att skjutsa resande längs landsvägarna. Skjutsplikten var påbjuden av staten. Bönderna var efter ett turordningssystem tvungna att med häst och vagn infinna sig vid en skjutsstation för att stå till tjänst med skjuts till nästa hållställe.

Det finns flera samtida berättelser om att skjutsplikten var en pålaga som inverkade negativt på jordbruksnäringen. I den detaljrika och fängslande beskrivning av Uppland som boktryckaren Lars Salvius gav ut 1741 sägs till exempel om Järfälla att "Inbyggarne nära sig mäst af Åker och Äng, föryttra i Stockholm hvad de der af kunna åstadkomma, och hafva av Skiutsfärder vid Barckareby Gästgifvaregård, mera skada än gagn uti deras rätta Hushåldning”.

Brokig samling krogar
Annars var just krogar och gästgiverier en utkomstmöjlighet längs de viktigare vägarna. Krogar har genom århundradena funnits i ett stort antal och de utgjorde ofta en brokig samling. Gästgiverier var mer välordnade och reglerades i en särskild statlig förordning.

Vägnätet i äldre tid uppstod oftast ur de vägar som knöt samman byarna och gårdarna i bygden. Det var naturligt att de växte fram efter minsta motståndets lag och att man i görligaste mån undvek att ta den odlade eller gräsbärande marken i anspråk. Markägarna var skyldiga att dra sitt strå till stacken för lands- och häradsvägarna vägarnas skötsel och underhåll.


(Ur Rolf Källman och Ann-Sofie Nygren: Järfälla. Kulturhistoriska miljöer. 1991. Texten är något bearbetad.)