Vad är en viking?

Den nutida betydelsen av ordet viking har ganska lite med ursprunget att göra. Vi är starkt påverkade av främst nationalromantiska tankar om det fornskandinaviska samhället.
Vikingar har blivit benämningen på det folk som bott i de nordiska länderna under perioden 800-1050 e Kr. Allt som händer under den här tiden brukar få förledet viking – vikingakläder, vikingaskepp, vikingaknivar, vikingamat, mm.
Att tala om existensen av en gemensam vikingakultur skulle vara helt främmande för de som levde under den period som vi idag kallar vikingatiden. Det samtida begreppet stod för något helt annat. Däremot är det inte helt enkelt att hitta en betydelse av ordet viking som fungerar i alla sammanhang, och på alla platser. Den bästa synonymen verkar vara ordet pirat. Det verkar dock som att de inhemska samtida källorna har en något positivare tolkning av ordet viking.

Var förekommer ordet vikingar?
Begreppet vikingar förekommer ibland annat på runstenar från 1000-talet i Sverige och Danmark. Det finns också i norska och isländska skrifter från medeltiden samt i en del riktigt gamla fornengelska skrifter och dikter från 600-talet och framåt.

Var kommer ordet ifrån?
Ingen vet exakt var ordet vikingar kommer ifrån. Men det finns ett antal teorier.
Den mest troliga är att ordet betyder ”folk som vistas i vikar”. Det vill säga, folk som gömmer sig, som pirater. En annan teori är att ursprunget kommer från havet Skagerack, som på fornnorska heter ”Viken”. Vikingar blir då alltså ”folket från viken”.

Hur skapas begreppet vikingatid
Den syn på vikingar som vi har idag går att spåra ner till 1800-talets nationalism. Detta var en tid då Sveriges och Danmarks fick minskad betydelse på det internationella planet. Under 1800–talet formuleras idéerna ett folk – ett land. Denna tanke var tidigare helt främmande då det mer handlade om att skapa imperier eller stormakter där flera folk samlades under en krona. Ett folk – ett land nödvändiggjorde också en någorlunda gemensam historieskrivning. De olika länderna skulle förses med en gemensam identitet. I Skandinavien fanns också starka rörelser som verkade för olika typer av samarbeten eller till och med sammanslagningar av de olika staterna. Sverige och Norge var ju också faktiskt i personalunion under perioden 1809-1905. Under perioden föds också begreppet brödrarfolk avseende Sverige, Norge och Danmark. Detta efter att åtminstone Sverige och Danmark i de tidigare århundradena närmast kan betecknas som fienter som gjort allt för att förinta varandra.

Plundringar
De första plundringstågen ut i Europa är lokala initiativ – det vill säga ett gäng män i bygden som bestämmer sig för att pröva lyckan. De vill inte lägga under sig land utan det viktigaste är rikedomarna de kan ta med sig hem.
Det gick att göra karriär och nå framgång just som pirat. Att ge sig ut på färder ingick i samhällsekonomin på samma sätt som vårsådden och skörden. Det var ett sätt att skaffa sig status och extra ekonomiska medel. Under en viss period, på året liksom i livet, och i vissa kretsar kunde man ”ligga i viking”.

Resorna ändrar form
Under Estrids tid förändras betydelsen av piratresorna. Kungen vill skaffa sig kontroll över räderna. Att ha ett antal privatarméer som far omkring utan kontroll är inte bra. Dessutom vill han få del i bytet. Resorna ändrar nu också karaktär och blir mer av skatteindrivning, en så kallad gäld. Vi känner till exempel igen begrepp som danagäld, och gutagäld. Men tiden övergår de här gälderna till ren beskyddarverksamhet. Om staden betalar, slipper de våld och terror.

När plundringarna övergick till att bli gälder (skatteuttag i utbyte mot beskydd) så hade stormännen och kungamakten inget intresse av att andra ”vikingar” försökte plundra de områden där deras gäldenärer fanns. Betydelsen av ordet viking försköts från en titel som kunde ge status till en person som rubbade samhällsordningen.

Och Estrid befann sig mitt i denna tid när ordet viking förmodligen får lite ändrad betydelse. Kanske kan man säga att Estrid tillhörde en grupp i samhället som inte vill bli förknippade med vikingar. Hon kanske mer är att jämföra med en nutida politiker. Sannolikt hade släkten dock tidigare ägnat sig en verksamhet som innefattade någonting som vi skulle kalla för plundring. På Estrids tid fortsatte nog plundringen men i mer organiserad och storskalig form. De leddes högst upp av kungar eller Jarlar och kallades för gäld. 100 år efter Estrid började man kalla samma verksamhet för korståg och då hade man också börjat organisera resorna som rena kolonisationsföretag.