Dödshuset från stridsyxetid
Vid utgrävningen 1993 av en järnåldersboplats i Turinge, strax sydväst om Södertälje, upptäckte Stockholms läns museum ett hittills unikt dödshus från slutet av yngre stenåldern. Föremålen visade att det hade använts av människor tillhöriga den s k stridsyxekulturen. Utöver dödshuset hittades spridda fynd av stenålderskaraktär, däribland en flintskrapa och en ansamling av delvis eldpåverkade flintbitar i en lersänka. Dessa föremål kan vara rituellt nedlagda, medan andra kan vara av mer vardagligt ursprung.
På en sandåsrygg 40 m öster om lersänkan upptäcktes dödshuset, som kan dateras till sen stridsyxekultur, ca 2300 f Kr. Detta var beläget på sydsluttningen av en udde som sköt ut mot öster i den lilla havsvik som Turingedalgången då utgjorde. Huset framträdde i marken som en ca 0,50-0,60 m bred och upp till halvmeterdjup fylld ränna, som bildade en rektangel med innermåtten 3,40 m x 2,00 m och yttermåtten 4,50 x 3,1 m. Husets väggar bestod sannolikt av en upprättstående plankvägg, djupt förankrad i marken i rännan. I de fyra hörnen fanns stenskodda stolphål efter stolpar med diametrar på minst 0,2 m. Inga fynd av betydelse gjordes i huset. Ett par stolphålsgropar vid husets mitt kan ej med säkerhet föras till husets användningstid. Husets inre har förhöjda fosfatvärden i jämförelse med omgivningen, men risken för att de är resultatet av utkastat avfall från ett intilliggande torp är stor. Huset har sannolikt från början byggts i rituellt syfte, och kan ha fungerat som gravkammare för ett eller flera obrända lik.
Längs husets väggar fanns tjugo gropar. Dessa innehöll de brända resterna efter minst åtta barn, män och kvinnor samt brända ben efter får eller get. En stridsyxa, flera håleggade yxor varav en i flinta, ett spånliknande flintavslag, en flintskrapa, en bensyl, tre hela keramikkärl och skärvor efter troligen minst sexton ytterligare kärl, flera små bearbetade bitar i flinta och sten, bränd lera med stråavtryck, kol varav större delen ekkol samt skärvig och skörbränd sten fanns också i groparna. Strax utanför dödshuset hittades en slipsten i sandsten. Föremålen är till skillnad från benen med få undantag obrända. Benen har uppsorterats så att skallben huvudsakligen låg kring husets norra del, medan övriga ben dominerade kring husets södra del. Småföremål av sten och flinta fanns enbart kring den norra delen, medan keramiken dominerade i söder och yxorna var jämnt fördelade. Kvantitativt dominerar östra sidan i fråga om antal gropar och fyndmängd. Det är troligt att de döda har bränts och grävts ner tillsammans med föremålen i groparna kring dödshusets väggar under relativt kort tid. En möjlighet är att de utgör de avlidna från ett eller ett litet antal hushåll. De har då legat obrända, i några fall kort tid, i andra fall kanske i årtionden, eventuellt i dödshuset, och sedan bränts i ett sammanhang.
Turingetrakten är välförsedd med fynd från yngre stenålderns alla perioder och kulturer. Stridsyxekulturen etablerades sent i östra Södermanland. När dödshuset uppfördes kan kulturen ha existerat i området i några generationer eller ett par sekel. Dödshuset och enstaka lösfynd antyder att både stränder och Turinges inlandsområden intill sjöar uttnyttjades för bosättning. Dödshusfynden indikerar ett inslag av får-/gethållning och viss odling i försörjningen. Turingetrakten var sannolikt skogsklädd med mindre öppningar på några kilometers avstånd från varandra där ensamgårdar kan ha legat, med varierad försörjning och närbelägna familjegravfält. Ett lämpligt boplatsläge har funnits 2-300 meter söder om dödshuset. Under yngre stridsyxetid låter sig ingen tydlig social stratifiering utläsas ur fyndmaterialet och dödshuset ger varken ett rikare eller fattigare intryck än andra gravar. Indikationer på att dödshusudden har fungerat regelbunden samlingsplats för flera gårdar saknas, och dödshuset bör helst uppfattas som en enskild gårds eller familjs grav. De minst åtta individerna kan ha dött samtidigt av extraordinära skäl, men troligare är att de har dött under en period av många år. Detta återstår att bevisa. De döda har sedan bränts och begravts slutgiltigt i ett sammanhang.
Läs mer i rapporten:
2000:8 Ett dödshus från stridsyxetid
Arkeologisk delundersökning av RAÄ 415, ett neolitiskt dödshus med offerplats och en äldre järnåldersboplats samt RAÄ 319:2, en stensträng,
Söderby 2:3, Turinge socken, Nykvarns kommun, Södermanland
Jonathan Lindström, Margareta Boije (osteologisk analys)
