För guds skull En grävning längs Norrortsleden
Nu är de arkeologiska analyserna klara! Undersökningarna längs Norrortsleden har varit många och här presenteras några resultat och tankar kring vad vi hittade på Raä 421 vid Löttingekullen i Täby socken. Gravformerna berättade redan innan undersökningen att det sannolikt rörde sig om lämningar från övergången bronsålder - äldre järnålder. Detta visade sig stämma bra eftersom resultatet av 14C-analysen av de brända människobenen i A5 och A6 blev ca 800-400 före kristus. En kolbit från stolphål A1 kunde även dateras till 360-40 före kristus.
Endast 9 anläggningar hittades inom vår undersökningsyta. Dessa fördelades på 5 gravar, 3 stolphål och 1 stenansamling. Kulturlager fanns inte på platsen.
Gravarna
De brända människobenen i A5-7 ströddes ut innan ytan täcktes med sten. I anslutning till benlagren i A 6-7 placerades även krukor, kanske innehållandes mat. De stack sannolikt upp ur de flacka stenpackningarna och var synliga under lång tid.
Grav A8 hade den finaste stenpackningen med en större sten lagd i centrum. Anläggningen var dock helt tom.
Den nordligaste graven A4 var annorlunda. Den visade sig vid utgrävning ha en stenram som ringade in en nedgrävning. Vi misstänkte därför att det kunde röra sig om en skelettgrav. Förmultnat organiskt material, såsom en kropp, kan under gynnsamma förhållanden påvisas genom mätbara förhöjda fosfatvärden i marken. Vi gjorde därför en fosfatanalys och troligen har en kropp legat i botten på gropen (se bild).
Det är ovanligt att gravfält från denna tid innehåller både obrända och brända individer, även om exempel förekommer. Man brukar se begravningsritualer som religiösa praktiker och i vårt fall har man utövat två praktiker på samma gravfält under samma tid. Detta brukar kallas för Biritual.
Stolpar - varför då?
Spår efter 3 stolpar hittades i anslutning till gravarna. Frågan är hur de ska förstås eftersom inget kulturlager fanns under eller mellan gravarna som kan förklara dem. Utifån stolparnas placering i backen kan vi med stor säkerhet säga att de inte har ingått i någon huskonstruktion eller annan byggnad. Istället bör man kanske ta fasta på närheten till gravarna. Kanske ligger förklaringen i det rituella sammanhanget.
Rituella sammanhang och aktiviteter är alltid svårt att arkeologiskt påvisa men jag anser ändå att de bör finnas med i referensramarna för våra tolkningar. Det som jag nu skriver ska bara ses som tankespån där möjliga scenarios skissas. En tanke som ligger nära till hand är att se stolparna som gravmarkörer. Nu kan man naturligtvis påpeka att gravarna hade stenpackningar vilket gjorde markörerna onödiga. Men om man leker med tanken att de kanske var målade så blir gravar synliga på längre avstånd - en visualisering för bygdens folk och förbipasserande. En annan tanke är att stolparna helt enkelt fungerat som rituella/fysiska gränsdragningar.
En mer kontroversiell förklaring till stolparna är att de utgör spåren efter gudar. När man söker efter fynd av trägudar i litteraturen ser man att detta hittats i stora delar av Europa. Människoliknande figurer har daterats från stenålder fram till och med åtminstone järnålder. Den arabiske författaren Ibn Fadlan, som levde på 900-talet, beskriver till exempel hur en stolpe reses på en gravhög och hur trägudar sticks ner i marken för att sedan dyrkas. Liknade aktiviteter finns även beskrivet i Nestorskrönikan, från 1100-talet.
Det är spännande att försöka tillskriva stolparna i Löttinge gudomliga krafter, att ge platsen en mer påtaglig karaktär med upprättstående gudar. Kanske är detta naivt men att trägudar funnits över stor tid vet vi. Så varför inte ha med dessa tankegångar nästa gång arkeologer stöter på stolpar som synes vara omotiverat placerade på ett gravfält. Man reste stolpar för guds skull.
Göran Werthwein, arkeolog
LÄSTIPS
Janse H. 2004.
Kultföremål. En kritisk granskning av arkeologins förhållande till relligion mot bakgrund av fynd från Novgorod, Gorodische och Staraja Ladoga . C-uppsats, Uppsala universitet.
Kaliff, A. 1993.
Skälv – en gård och ett gårdsgravfält från äldre järnålder. Riksantikvarieämbetet. Rapport UV 1992:9. Stockholm.
Runcis. J. 2005.
Västskånska jordgravar från tidig metalltid. I: red Lagerås, P. & Strömberg, B. Bronsåldersbygd 2300–500 f.Kr. Skånska spår – arkeologi längs västkustbanan. Riksantikvarieämbetet.
Werthwein, G. & Gröwall, R. 2006.
Ett gravfält vid Löttingekullen. Dokumentation av fältarbetsfasen 2005:22. UV Mitt och Stockholms läns museum i samarbete. Riksantikvarieämbetet.
