Stensträngen som blev ett gravmonument
Under sommaren 2002 fick länsmuseet i uppdrag att undersöka RAÄ 207, Fresta socken, Upplands Väsby kommun. Fornlämningen var registrerad som en ca 70 meter lång stensträng med en tillhörande stensättningsliknande lämning. Stensträngen löpte längs en höjdrygg i landskapet och den stensättningsliknande anläggningen låg på krönet av höjden.
Stensträngar utgör en typ av fornlämningar vilka vanligen förknippas med den äldre järnålderns jordbruksbygder. Den vanligaste tolkningen är att de utgör resterna av ett äldre hägnadssystem som sammanlänkat flera gårdar över ofta stora ytor. Stensträngar är en regional företeelse som påträffats framför allt i Östergötland, Uppland och på Öland och Gotland.
Fresta socken är en av de stensträngsrikaste i landet och har vid flera tillfällen fångat kulturgeografers och arkeologers intresse. Utifrån de sammanhängande system av stensträngar som man påträffat vid inventeringar i området har man gjort försök att lokalisera var i landskapet gårdarna legat och hur markerna nyttjats. Det har dock förekommit andra funderingar över stensträngarnas funktion än de rent praktiska. Vissa har menat att stensträngar inte alltid anlagts i syfte att hägna exempelvis inägor från utmark, utan att det i vissa fall legat andra orsaker bakom deras tillblivelse. Anledningen till detta har varit de många exempel på stensträngar som förefaller ligga i anslutning till gravar eller gravfält.
Då RAÄ 207 undersöktes befanns den bestå av en enkelrad av stenar som i den nordöstra änden avslutades med den stensättningsliknande anläggningen. Under stensträngen påträffades två härdar och ett 14C-prov från den ena av dem gav en datering till 200 f.Kr.-60 e.Kr. Det är dock inte helt säkert att denna datering gäller även för stensträngen, men det förefaller som sannolikt.
Vid utgrävning av den stensättningsliknande anläggningen påträffades tyvärr inga fynd, vare sig av ben eller av föremål. Både anläggningens form och läge talar dock för att det verkligen rör sig om en stensättning, och anläggningen tolkas därför vara en kenotaf, dvs. ett gravmonument utan begravning. Sådana har påträffats på flera håll tidigare. Traditionellt har kenotafer antagits vara gravmonument uppförda över någon vars kropp har saknats, exempelvis efter någon som dött under en resa, långt hemifrån. På senare tid har även tankar framförts om att det kan ha varit själva gravmonumentet som under en viss period av förhistorien varit det centrala i gravritualen. Den dödes fysiska lämningar har i det sammanhanget helt enkelt varit av underordnad betydelse och kan därför i vissa gravar helt saknas.
Det förefaller rimligt att tolka RAÄ 207 som en typ av lämning vilken har uppförts i ett annat syfte än som fysisk hägnad. Kenotafen och stensträngen kan antas ha uppförts samtidigt och i samma syfte, och utgör därför en och samma anläggning. RAÄ 207 tolkas således som ett gravmonument, uppfört någon gång kring Kristi födelse.
Kanske kommer vi med en större medvetenhet om fornlämningstypen i framtiden att se fler anläggningar av den typ RAÄ 207 utgjorde?
Richard Grönwall, arkeolog
