Gamla spår i Vallentuna - en preliminär fältbedömning

Under ett par veckor i maj och juni 2007 har vi undersökt tre fornlämningar nära Vallentuna centrum. Anledningen till detta är att kommunen planerar att bygga ut infrastrukturen i området.

Bronsåldersboplatsen
Först kom boplats RAÄ 522 att undersökas. Vi visste redan från början att platsen var kraftigt påverkad, eller snarare förstörd av sentida aktiviteter. För inte allt för länge sedan har ytan sannolikt varit odlad och i samband med detta plöjdes lämningens kulturlager bort. Till detta ska även alla gång- och cykelvägar, bilvägar och nedgrävningar för vattenledningar, diken och fiberkablar läggas. Kort sagt så var det nog endast en tummetott kvar av fornlämningen.

Men trots denna påverkan fanns ändå ganska många synliga spår kvar för oss att hitta. Ett stort antal gropar, stolphål och härdar låg spridda över den maskinschaktade ytan. Några av stolphålen låg i fina rader vilket skulle kunna indikera spåren efter byggnader. I kanten av vårt undersökningsområde kunde t.ex. en stor mörk yta ses som, i skrivande stund, tolkas som resterna efter ett grophus. Några av de fynd som gjordes var rabbad keramik (typiskt för bronsåldern) och en del till en enkel skafthålsyxa.

Stenåldersyta I
Nu har vi klättrat lite uppåt i Vallentunaskogen bakom Vallentuna IP. Platsen vi undersökte låg ungefär 40-41 meter högre än dagens havsyta. Om det stämmer att stenåldersboplatsen RAÄ 523, då den användes, låg nära stranden, så kan vi preliminärt tidsplacera den till skiftet mellan äldre och yngre stenålder, alltså ca 4500-4000 f.kr. Spåren var sparsamma, endast ett fåtal kvartsavslag och en flintabit kunde hittas tillsammans med skärviga stenar. Nu är det så att skärvstenen möjligen istället kan knytas till romersk järnålder, eftersom en av tre härdar på ytan har daterats till denna tid.

På ytan togs många små jordprover i försök att kunna se för ögat dolda strukturer. Tanken är att mäta fosfathalten i marken och på så sett kunna öka tolkningsmöjligheterna på platsen. Allt organiskt/levande material som dör skapar fosfater i jorden. Dessa värden går att mäta och man kan tänka sig att om man gräver på en boplats där man levat en längre period så är t.ex. fosfathalten högre på den yta där man slängde sitt matavfall än där man bara sovit, eller tänk er vilka höga värden det skulle vara på den plats där man hade sitt avträde. Har vi tur så kommer vår analys att visa spännande saker - vi får tåla oss och vänta ett tag till.

Stenåldersyta II
Inte långt från boplatsen fanns ett stort vitt block. Runt detta eller snarare i direkt anslutning till detta har man, under stenåldern, haft lite aktiviteter för sig (RAÄ 527). Framförallt på den södra och sydvästra sidan av blocket fanns stora mängder tillslagen kvarts. I skrivande stund är kvartsen ännu inte analyserad men vid utgrävningstillfället kunde vi konstatera att bitar i alla storlekar fanns, alltså allt från små splitter till större stycken. Helt klart var att vi hade att göra med en slagplats där man sönderdelat stora kvartsblock i syfte att kanske tillverka olika redskap såsom skrapor, pilar eller knivar.

Initialt misstänkte vi att man brutit kvarts ur stenblocket men vid en närmare koll så kunde inte detta stämma. Den kvarts som hittades var av så bra kvalité i jämförelse med den i blocket att man snarare måste ha fört dit den från annan plats. Den största ansamlingen var intill blocket, för att klinga av ju längre ifrån blocket man kom. Det är inte svårt att tänka sig hur man suttit på stenen, kanske med en skinnfäll i knät, för att inte skära sig på vassa avslag när man slog sönder sitt kvartsstycke. När man var klar så kanske man tömde sin fäll strax nedanför. Bilden klarnar säkert när materialgenomgången är klar.

På återhörande!

Göran Werthwein, Stockholms läns museum