Medeltida återbruk av stensträng

Under 2002 har Stockholms läns museum gjort en delundersökning av stensträng RAÄ 108 i Fresta socken, Upplands Väsby kommun, Uppland. Anledningen var att man önskade stycka av en tomt som hade denna fornlämning på ägorna.

Denna stensträng ingår i ett större system av strängar, odlingsterrasser och husgrunder belägna strax norr om den nu aktuella ytan. Delar av detta system var föremål för undersökningar av UV Mitt redan 1986 (Sander, B 1996), vilka då hittade fynd och anläggningar från den yngre järnåldern. Ett kolprov från en stensträng analyserades och gav en medeltida datering (1168-1403 AD, 2 sigma).

Undersökningen 2002
Innan någon arkeologisk insats påbörjades kunde detta parti av stensträngen ses som en enkelrad med större stenar i den tallbeväxta marken. Utmed strängens nordvästra sida kunde en svagt skålad försänkning skönjas vilken sannolikt blivit till då t.ex. kreatur vandrat där. Den har alltså möjligen fungerat som fägata.

Anläggningen handavtorvades till ca 10 meters längd och när detta var klart kunde man konstatera att det första intrycket av dess utseende inte längre stämde. Istället för en enkelrad med stenar hade den nu vuxit till ca 2 meters bredd, med partiellt flera synliga parallella stenrader och med större och mindre stenar dem emellan. För att kunna redovisa stensträngens uppbyggnad ritades även ett litet parti i plan och profil.

Inga förhistoriska fynd eller anläggningar kunde påvisas men ett kolprov plockades under en av stenarna i stensträngen. Efter analys kunde en medeltida datering fastslås (1160-1300 AD, 2 sigma), alltså snarlikt den som UV Mitt fick vid undersökningen 1986.

Generellt dateras stensträngar till den äldre järnåldern vilket gör att man måste fundera lite kring vad dessa kolprover kan betyda. När man studerar den arkeologiska rapporten från 1996 kan man se att de då berörda delarna tydligt överlagrar anläggningar från den yngre järnåldern. Även det kolprov som vi analyserade plockades, som sagt, under en av stenarna i strängen. Denna stratigrafi ger sammantaget att koldateringarna inte är ett utslag av illa valt kol för analys, utan att dateringarna äger sin riktighet. Det verkar således som om att man även vid övergången yngsta järnåldern - medeltiden byggt stensträngar, dock kanske av något bredare karaktär än tidigare. Det kan även vara så att man återanvänt äldre stensträngar, byggt om eller byggt till dessa för att de ska passa den senare tidens önskemål. Frågan är dock om ett återbruk av strängarna indikerar en förändring av ekonomin eller att man bebygger ett "nytt" område under medeltiden. I förlängningen kan man i så fall fråga sig varför detta sker, är det sociala och/eller politiska orsaker?

Göran Werthwein, Stockholms läns museum

Att läsa:
Sander, B. 1996. Toland. Delundersökning av ett stensträngssystem kring en järnåldersgård. UV Stockholm, rapport 1996:63. Riksantikvarieämbetet.