Kammargraven i Täby En grävning längs Norrortsleden

Arkeologer från Stockholms läns museum undersökte under säsongen 2004 ett antal fornlämningar inom det så kallade Norrortsledenprojektet. En av lämningarna utgjordes av det folkvandringstida gravfältet RAÄ 57 vid Lilla Karby i Täby kommun. Gravfältet innehöll både oväntade och spännande fynd. Bland annat visade sig en av de två största gravarna vara en så kallad kammargrav med fynd av både guld och silver…

Arkeologer från Stockholms läns museum undersökte under säsongen 2004 ett antal fornlämningar inom det så kallade Norrortsledenprojektet. En av lämningarna utgjordes av det folkvandringstida gravfältet RAÄ 57 vid Lilla Karby i Täby kommun. Gravfältet innehöll både oväntade och spännande fynd. Bland annat visade sig en av de två största gravarna vara en så kallad kammargrav med fynd av både guld och silver…

Vad gör arkeologen utan sin skärslev?
De allra flesta förknippar nog arkeologi med att gräva i marken efter gamla föremål. Vad en arkeolog gör då han inte är ute och gräver är inte lika välkänt. Fynd ska registreras, analyser ska utföras, kartor och ritningar ska sammanställas, anläggningar ska tolkas och rapporter ska skrivas. Att fältarbetet är det som blir mest uppmärksammat är kanske inte så konstigt. Den tålmodige sakletaren som penslar fram tusentals år gamla fynd har lättare att fånga vårt intresse än forskaren framför sin dator. Trots detta kan arbetet inne på kontoret ofta vara väl så spännande som det i fält. Om man vill använda sig av metaforer skulle man förenklat kunna jämföra arkeologi med att lägga pussel: i fält hittar vi de pusselbitar som vi senare fogar samman till en förståelig bild.

Vad hittade vi?
Den största av gravfältets gravar, med en diameter på drygt tolv meter, visade sig vid fältundersökningen vara en folkvandringstida kammargrav. En kammargrav innehåller ett av trä eller sten uppfört rum i vilket den döde lagts obränd. Kammaren har därefter täckts av en överbyggnad av sten och jord. Den typ av kammargravar som uppfördes under det första halvseklet av vår tideräkning innehåller ofta exklusiva gravgåvor, inte sällan av importerade föremål, och gravarna förknippas därför med ett övre socialt samhällsskikt. Kammargravar förekommer i Sverige framför allt i Mälarområdet, men har direkta och samtida paralleller över ett större germanskt område. Nämnas kan exempelvis den Merovingiska kungadynastien, vars rike omfattade delar av nuvarande Belgien, Tyskland och Frankrike, vilka lät sig begravas i kammargravar under 400- och 500-talen. Kammargravar från romersk järnålder och folkvandringstid är mycket ovanliga och i Sverige är idag endast ett 40-tal kända och undersökta.

Gravkammaren vid Lilla Karby hade byggts av trä och täckts med en överbyggnad av sten och jord. Träet hade under årens lopp förmultnat och sågs vid utgrävningstillfället som en tydlig mörkfärgning mot den omkringliggande marken. Kammaren hade uppförts i en cirka en meter djup grop, var rektangulär till formen och cirka 4,3 x 1,3 meter stor. Utifrån de stenar som rasat in då kammaren kollapsat uppskattas höjden ha varit omkring 1,5 meter. Något skelett påträffades inte. Däremot fann vi dräktdetaljer bestående av fem stycken guldförgyllda agraffer (ett slags manschettknappar), två bronssöljor varav en med silverinläggning, glas, silverfragment samt rester av en träbehållare i form av en hartstätningsring. På flera av föremålen fanns dessutom rester av textil och läder, vilka genom en kemisk förening med metallerna bevarats. I den södra änden av kammaren påträffades även tandfragment från en gris. I detta skede kunde vi utifrån fynden datera graven till senare delen av 400-talet eller till tidigt 500-tal, dvs. folkvandringstid. Att vi hade att göra med en person ur det övre sociala skiktet var tveklöst. De påträffade föremålen var exklusiva och arbetet med att planera och uppföra graven måste ha krävt stora resurser. Men hur kom det sig att inget skelett påträffades i kammaren? Hade det ens funnits något?

Skuggan av en man
Det är inte ovanligt att skelettgravar saknar skelett. Organiskt material bryts ned och försvinner med varierande hastighet beroende på olika omständigheter. Generellt bevaras organiskt material bättre i en syrefattig miljö än i en syremättad. En kropp som lagts i en kammare som kanske varit intakt i åtminstone ett tiotal år, kan antas ha varit särskilt utsatt för nedbrytningsprocesser. Som tur är går även förmultnat organiskt material att spåra. Nedbrutet organiskt material bildar nämligen fosfater i jorden, och genom att mäta fosfathalterna över en yta kan man utifrån dessa värden göra en spridningskarta. I botten av kammaren togs därför 400 stycken fosfatprover vars värden sedan jämfördes. Resultatet av analysen visas i figuren till vänster där mörkare partier representerar höga värden och ljusare lägre. Att kammaren innehållit en kropp råder det som synes ingen tvekan om. Utifrån resultatet kan vi konstatera att den gravlagde varit reslig, närmare två meter lång och legat med huvudet i kammarens norra ände. I kartan ses också var fynden påträffades i kammaren. I fotändan ser vi hur två agraffer varit fästade vid individens byxben vilket gör att vi kan anta att det rör sig om en man. Några exempel på kvinnor som burit byxor är inte kända från denna tid. Även i den södra delen av kammaren ses förhöjda fosfatvärden. Troligen hör dessa samman med de ovan nämnda fragmenten av gristand. Den sölja med silverinläggning som påträffades låg även den intill ett område med förhöjda fosfatvärden. Detta, tillsammans med söljans placering i kammaren, talar för att den inte har hört till mannens klädedräkt utan bör snarare ha suttit på en väska eller liknande.

Var sak har sin plats
Om vi låter våra ögon vila en stund på bilden av hur den begravde och dennes gravgåvor har placerats i kammaren så överensstämmer detta på många punkter med en annan undersökt kammargrav, nämligen den i Högom utanför Sundsvall. Graven i Högom är det bäst bevarade exemplet på en folkvandringstida kammargrav som undersökts i Sverige. Teckningen till vänster visar hur innehållet i kammaren i Högom varit placerat. En jämförelse med graven i Lilla Karby visar på många likheter: mannens praktfulla klädedräkt och placering i kammaren, glaset bredvid den döde, kärlen och gåvorna av mat vid fotändan, bara för att nämna några. Här får vi en inblick i de ritualer och tankegångar som hört samman med begravningen av en folkvandringstida storman, tankar som uppenbarligen haft en stor geografisk spridning.

Och sen då?
Fortfarande finns mängder med frågor som väntar på svar beträffande kammargraven i Lilla Karby. Hur stor var hans makt? Varför kom just denna person att begravas obränd i en kammare medan övriga på gravfältet kremerades? Intressant är även närheten till de tre samtida kammargravarna som påträffades vid Lilla Sylta, cirka 3,5 kilometer väst om Lilla Karby. Vad kan detta säga oss angående den folkvandringstida samhällsorganisationen? I skrivande stund analyseras den stora mängd information som framkommit vid undersökningarna längs Norrortsleden. Alla resultat kommer i början av 2006 att presenteras i rapporter. Valda problemområden kommer därefter att fortsatt diskuteras i fördjupande artikelstudier. Än finns mycket kvar att berätta om människorna som levde vid Lilla Karby för 1 500 år sedan.

Richard Grönwall och Göran Werthwein