Vikingar i Vällsta
Under sommaren 2003 undersökte arkeologer från Stockholms läns museum en vikingatida grav i Vällsta i Upplands Väsby. Graven utgjordes av en flack, rund stensättning som mätte cirka sex meter i diameter. Anledningen till att graven kom att undersökas var att markägaren fått tillstånd att bygga ett kontorshus på platsen. Fornlämningen skulle därför tas bort, och i samband med det undersökas och dokumenteras.
På den plats där Vällsta gård idag är belägen har det funnits bebyggelse sedan åtminstone den yngre järnåldern. Om detta vittnar bland annat de två gravfält, RAÄ 83 och 84, som ligger eller har legat alldeles intill gården. Inför den arkeologiska förundersökning som gjordes på platsen år 2002 trodde man att det sistnämnda gravfältet kunde ha försvunnit i takt med att området bebyggts med nya vägar och hus. Detta visade sig inte stämma. Under ett tunt lager av mylla och sentida skräp framkom en stenpackning som efter framrensning kunde konstateras utgöra en stensättning. Ytterligare en grav hittades vid slutundersökningen, men denna kom inte att beröras av exploateringen och ligger därför kvar.
Vid undersökningen framkom i gravens södra del ett brandlager med brända ben. Bland benen påträffades sex stycken små beslag av brons vilka var mycket sköra och i dåligt skick. Fyra av beslagen var av en typ som kallas fyrflikiga beslag, medan de två övriga var av typen katthuvudformade beslag. Samtliga beslag är ornerade och kan genom liknande fynd, bland annat från Birka, dateras till 900-talet, det vill säga vikingatid. Beslagen skickades för konservering och efter att noggrant ha rengjorts och preparerats befinner de sig nu i det skick som framgår av bilderna här bredvid. Beslagen är förhållandevis ovanliga. Båda typerna har formmässigt influerats av östeuropeiska förebilder men ornamentiken, åtminstone på de fyrflikiga beslagen, är utan tvekan skandinavisk. Sannolikt har de suttit på ett bälte eller en bältesväska.
I stensättningens kant påträffades ytterligare en koncentration av brända ben. Denna var mycket mindre än den förra och innehöll utöver ben, sot och kol även keramikskärvor efter en gravurna. Troligen rör det sig om en senare begravning, kanske av en nära släkting till den som begravts i det större brandlagret.
Benen har analyserats av en expert på ben, en så kallad osteolog. I det större brandlagret konstaterades benen komma från en vuxen person som var mellan 18 och 44 år gammal då han dog. Trots att benen inte gick att könsbestämma kan man anta att det faktiskt rör sig om en man, eftersom den typ av bronsbeslag som hittades oftast påträffas i just mansgravar. Den mindre benansamlingen innehöll benen efter ett barn och en hund. Kanske var det sonen till den äldre mannen som också fick med sig sin favorithund som sällskap på sin färd till dödsriket?
Richard Grönwall, Stockholms läns museum
